När ett par bestämmer sig för att skiljas är det oftast ett större företag än vad man kanske tror, och dessutom jobbigare än man kanske tänkt på, inte minst om man har barn tillsammans. Idag skriver vi om skilsmässor och om detta ur olika vinklar och perspektiv.
I dagarna står det att läsa att det varit en riktig skilsmässoparad i Hollywood nyligen och att det nu blir Megan Fox och Brian Austin Greens tur, efter fem års äktenskap och två gemensamma barn. Även Berlusconi står i process att skilja sig, i Italien, som är ett katolskt land där det är lite mer komplicerat att skilja sig än i Sverige. Om Silvio och hans dyra skilsmässa kan vi läsa om i Metro.
I DN kan vi läsa att hela 9,4 procent av Sveriges befolkning faktiskt är individer som har skiljts, något som 1968 var endast 2,7 procent. Under 1970-talet var det vidare en riktig skilsmässoepidemi, något som berodde på ändringar i skilsmässolagen som gjorde det enklare och fortare att skiljas. Statistik visar att de flesta skilsmässor sker redan efter tre fyra år och inte efter det sjunde, som många faktiskt tror. Om det håller sig på samma nivåer som det gjort hittills innebär det att cirka 45 procent av de nyregistrerade äktenskapen faktiskt kommer sluta i skilsmässa.
När man så skiljs kan det vara en hel del att reda ut, dålig stämning och infekterade ämnesområden, något som kanske bäst löses av en jurist vid en bra advokatbyrå, med familjerätt som speciell inriktning. För det är nog det minsta man ska behöva lägga energi på när man är ledsen eller chockad samt har barn som kanske lider allra mest.
En djup livskris med olika beteenden och mönster
I SvD kan vi fördjupa oss i hur skilsmässan är en djupare livskris än många kanske förstår, särskilt om man inte varit med om det själv. Det är nämligen en sorgeprocess med många faser och den värsta känslan sägs vara att känna sig ensam, något som alltid är jobbig om man lider av att vara själv men som givetvis förstärks när man till exempel blivit lämnad eller själv tagit beslutet att lämna någon för att det inte fungerar längre. I artikeln nämns flera beteenden som kan ske under själva lösgörandet från en person man en gång stått nära, men som man vill avlägsna sig ifrån när man skiljs. Några av beteendena kan nämnas här:
- Separationspassion, då het sexualitet blommar upp fastän man flyttat i sär.
- Manisk reparation, då man så fort som möjligt täcker över krisen med en ny partner.
- Övergivenhetsaggression, då man inte har tillgång till sin egen förtvivlan utan reagarerar med ilska. Ibland går den över styr i våld.
Och det är nog lättare än man tror att falla in i någon av dessa mönster, för vem vill känna sig ensam och olycklig, något som man nästan omöjligt kan vika ifrån när man just skilts från en person. Det är vidare viktigt att sortera sina känslor och våga se ljuset i tunneln, att glädjas över de små stegen framåt, bort från mörkret.