Filosofibloggen

Våld – Självförsvar.

Det finns en populär regel för regeletiker som vill rättfärdiga krig i vissa fall, självförsvarsregeln. Du får hugga ner en annan individ eller attackera din granne om du har relativt säker kunskap om att denne kommer att döda dig eller ditt folk om du inte stoppar denne. Jag tänker testa ett par exempel:

Exempel ett: Konventionellt krig

Din grannes pansarvagnar mobiliserar in i ditt territorium. Ni har varit ovänner sedan tidigare. Dina  militärstrateger säger åt dig att du bör mobilisera och skjuta tillbaka. Dina militärstrateger har säker kunskap som säger att om du inte skjuter tillbaka nu riskerar ditt folk stora förluster. Det verkar uppenbart att du bör skjuta tillbaka för att ditt folk inte ska behöva dö.

Exempel två: Ön och kolkraften

I exemplet antar vi att växthuseffekten finns. Du leder ett väldigt teknologiskt och vetenskapligt avancerat folk på en liten ö. Ön ligger väldigt nära vattenytan höjdmässigt. En höjning av havsvattnets nivå på trettio centimeter hade gjort nittio procent av den tätbefolkade ön omöjlig att bo på. På fastlandet är ett annat rike som helt och hållet drivs av kolkraft. Ett land som endast av ekonomiska anledningar väljer att inte driva sitt rike med kärnkraft eller vattenkraft. Det finns inget sätt att få landet på fastlandet att ändra sig. Dina ekologer har säker kunskap om att landets kolkraft kommer att höja vattenytan med fem centimeter varje år. Här bör du också attackera, enligt samma princip.

Exempel tre: Straffet från ovan

Du styr ett land där befolkningen har en nästan enhällig tro på existensen av en allsmäktig gud och att de teologer som arbetar vid landets universitet kan kommunicera med honom. Dessa teologer berättar för dig att de fått säker kunskap från guden som sagt att om du inte dödar alla individer i grannlandet kommer denna gud att plågsamt döda varje individ i ditt land. Principen ger samma utfall som i de två andra exemplen, att krig är det rätta.

Vad vi märker här är att absurditeten ökar med exemplen, trots att de har samma logiska struktur. Vad vi märker är att det blir mer och mer godtyckligt och subjektivt vad som är och vad som inte är självförsvar. Vi slutar med en så pass flytande gräns att vi kan rättfärdiga korståg. Kanske måste man ändå överge tanken om en ickekrigsprincip helt, om man inte kan tänka sig att se självförsvar som omoraliskt?

Hur är det då med våld på ett personligt plan? Rasmus Fleischer har tagit ner mitt exempel till ett personligt plan under demonstrationerna under senaste miljötoppmötet på COP15:

“Samtidigt vägrar jag att “ta avstånd från våld”, eftersom sådana trosbekännelser ger sken av att man sitter inne med en glasklar definition av var gränsen går mellan närvaro och våld – eller för den delen mellan miljöförstöring och våld.”

I den meningen lyckas han fånga essensen i hur ickeberättigandet av våld (även politiskt) inte alls är självklart. Att individen som blir fysiskt misshandlad men inte individen som förtrycks och skadas på andra sätt får slå tillbaka är en godtycklig skillnad vi gör.

Troligen har det hittils verkat som om jag siktat på att berättiga våld. Det har inte varit min mening. Min mening har varit att krossa idén om att det omoraliska i krig och våld kan berättigas utifrån deontologiska resonemang (Avarter av “Du ska inte bruka våld” och “Du ska inte föra krig” såsom “Du ska inte föra anfallskrig” och “Du ska inte bruka våld förutom i nödsituationer”). Våld kan i många situationer enkelt förkastas med utilitaristiska resonemang. Även detta tar Rasmus Fleischer upp när han hänvisar till en kommentar Isobel skrivit om politiskt våld hos Redundans:

“Både moraliskt, att man själv inte vill legitimera politiskt våld, och politiskt strategiskt inför risken att det politiska etablissemanget annars skulle kunna avfärda hela den opinion man försöker skapa som blott stenkastande våldsvänster.

Som jag har sagt tidigare tycker jag att våld är en utomordentligt dålig politisk strategi och jag skulle personligen inte vilja gå i demos med våldsverkare om jag kunde undvika det.” (Min fetmarkering)

I ett samhälle som vårt är det alltså nästan aldrig värt det att bruka våld eller föra krig. Att det är det beror mycket på den konvention vi byggt upp, demokratin.

Lag – Civil olydnad

Så hur är det med att bryta mot lagen i allmänhet? Kan resonemanget kring fysiskt våld och krig appliceras på lagar i allmänhet? Jag vill mena att det inte går att göra det i alla fall. Jag tänker ta upp civil olydnad. Jag håller med om att många typer av civil olydnad som idag är vanlig är ofruktsam och kontraproduktiv (Enligt Isobels resonemang ovan) men vill inte förkasta civil olydnad som sådan. Det finns till och med fall då civil olydnad är moraliskt riktigt.

I Practical Ethics utvecklar Peter Singer det här. Han anför flera skäl till varför man inte bör bryta mot lagen i en demokratisk stat. Det klassiska argumentet om att det är bra för oss att följa konventionen för att ge den legitimitet är ett. Men inte bara konventionen bör ges legitimitet, även beslutsprocessen. En demokrati blir väldigt ineffektiv om den beslutande makten inte ges legitimitet. Han anför även att samhällets straffsystem kostar pengar som kommer från skattebetalarna. Man ska alltså följa lagarna för att stärka demokratin och effekten den har på samhället. Inte för demokratins skull, utan för de positiva följderna man får av demokratin (Har man en kontraproduktiv demokrati bör den alltså avskaffas).

Jag vill dock mena att vi bör begå politiska brott ibland. När argumenten för att följa lagen bygger på att man stärker demokratin genom att göra det blir det närmast kontradiktionärt när man förkastar handlingar som syftar till att stärka demokratin för att de är illegala. Dessa handlingar behöver inte vara våldsamma. Handlingarna kretsar oftast kring transparens. Peter Singer själv tar upp ett exempel:

“  In 1984 Dr Thomas Gennarelli directed a Head Injury Laboratory at the University of Pennsylvania, in Philadelphia. Members of an underground organisation called the Animal Liberation Front knew that Gennarelli inflicted head injuries on monkeys there and had been told that the monkeys underwent the experiments without being properly anaesthetised. They also knew that Gennarelli and his collaborators videotaped their experiments, to provide a record of what happened during and after the injuries they inflicted. They tried to obtain further information through official channels but were unsuccessful. In May 1984, they broke into the laboratory at night and found thirty-four videotapes. They then systematically destroyed laboratory equipment before leaving with the tapes. The tapes clearly showed conscious monkeys struggling as they were being strapped to an operating table where head injuries were inflicted; they also showed experimenters mocking and laughing at frightened animals about to be used in experiments. When an edited version of the tapes was released to the public, it produced widespread revulsion. Nevertheless, it took a further year of protests, culminating in a sitin at the headquarters of the government organisation that was funding Gennarelli’s experiments, before the u.s. Secretary of Health and Human Services ordered the experiments stopped.”