Filosofibloggen

Vem får vara person? Idag är frågan högst ihopkopplad med frågan om vem som får vara människa. Sambanden är ganska stora. Icke-människor är inte personer. De flesta människor är personer. Möjligtvis ser vi inte extremt hjärnskadade personer som personer, men många går även så långt i sina definitioner.

Så vad är det som ger just arttillhörigheten en sådan vikt att den tillåts – i grova drag – måla gränsen mellan personblivande och ickepersonvarande? Vad i artuppsättningen ger material och grund till den process som personblivandet är? Är det något i generna? Knappast, vi anser ändå inte foster vara personer. Vi anser inte självständiga kroppsdelar – som ju bär samma arvsmassa – vara personer.

Är det något i arttillhörigheten som tvingar fram vissa egenskaper som är unika för mänskligheten? Den frågan har jag behandlat kort i min B-uppsats:

 För det andra är människan knappast ensam om egenskaperna. Samhällsbyggande och altruismfinns till och med i väldigt hög grad hos insekter som myror och bin, och är vanligt förekommande bland de flesta djurgrupper. Textbaserad kommunikation med mänskligt språk i utvecklade former har skett mellan människor och andra primater (Singer, 2009:104-105). Apor har lärts att använda moneräta system och spela på lotteri vilket torde bevisa att de är kapabla att tänka logiskt och planera inför framtiden (Levitt and Dubner 2009:211-216). Studier har visat att till och medkycklingar känner empati (Edgar, Lowe, Paul, Nicol, 2011). (Gerson, 2011:10)

Det verkar svårt att betvivla att fler arter än människan kan agera moraliskt, förstå samhälleliga system och konventioner. Det verkar också svårt att betvivla att fler arter än människan kan agera rationellt och vara självmedveten.

Den andra invändningen tas upp bäst av Peter Singer i Animal Liberation och Praktisk Etik. Om vi grundar personblivandet i kognitiva egenskaper, vad händer då med de människor som inte har dessa egenskaperna? Kan vi utesluta senildementa, förståndshandikappade och spädbarn från vårt system för personblivande? (Singer, 1996:62,2009:19-20)

Här brukar folk svara nej, och försvara det på ett väldigt intressant sätt. Folk brukar svara att vi som ett samhälle måste ta hänsyn till alla dessa människor utan personblivandeegenskaperna. Vi ska inte acceptera att medlemmar ur samhället behandlas hursomhelst. Vi vill inte ha flera grupper av människor i samhället, där den ena ses som bättre än den andre. Här finns det lite olika taktiker. En kan påpeka hur inkonsekvent och cirkulärt det är att definiera gruppen efter vilka som har grupprättigheter och sedan definiera vilka som har grupprättigheter utifrån vilka som ingår i gruppen. Det är ganska vanligt.

Men jag tror att vi bör arbeta mer med det svaret än att bara avfärda det som ologiskt. Att förstå det svaret kan vara nyckeln till att förstå den process som personblivandet är, och hur processen är en del av att bygga upp en speciesistisk världsbild. Jag vill lansera ett par teser om personblivandet:

§1 Personblivandet måste förstås som en social och historisk process. Vi kan inte avfärda personblivandet som irrationellt. Det har sin grund i det samhälle vi lever i och den historia vi gått igenom. Det finns i princip inte argument för personblivandets pågående natur, men det finns anledningar. Vi behöver särskilja dem ifrån varandra för att förstå dem.

§2 Personblivandet har alltid varit en del av en förtryckarkultur. Under större delen av västvärldens historia har det socialt skapade könet varit ett sätt göra personer. Mannen blev en person, kvinnan blev mannens andra del. I många delar av världshistorien – framför allt i västs kolonialism – har den socialt skapade rasen varit en ett sätt att göra personer. Vita var personer, icke-vita var slavar.

§3 Personblivandets historia har präglat vårt språk och vår kultur. Att kalla kvinnor för kossor eller kvigor, eller att kalla araber för apor, är inget som uppstått ur ett vakuum. Icke-mänskliga djur har länge varit referenspunkten för personblivandet.

§4 När vi vill avpersonifiera andra, ser vi det som dehumaniserande. Vi kallar varandra svin, vi grisar, vi är dumma som kor och vi är menlösa som myggor. Att jämföra någon med en icke-människa är att negera dennes personvarande.

§5 Personblivandet är en aktiv process. Det är inte ett sätt vi beskriver omvärlden, det är ett sätt vi gör omvärlden. Precis som vi gör kön, precis som vi gör ras, precis som vi gör marknaden; så måste vi också göra art. Utan att vi aktivt reproducerar processen finns den inte.

§6 Personblivandet förändrar hur vi förhåller oss till andra, både moraliskt, epistemologiskt och metafysiskt. Vi skulle aldrig ifrågasätta en dövstum persons förmåga att uppfatta smärta, trots oförmågan att kommunicera det. Däremot finns det många som betvivlar icke-människors förmåga att känna smärta (Descartes, 1996:34, om man vill ha en kändis). Det är något Singer utrett extremt genomgående  (Singer and Mason, 2007:130-131, Singer, 1996:70, 2009:10-15). Det finns skäl att återkomma till detta.

§7 Parallellt med personblivandet sker en nästan ännu intressantare process som är ännu mer värd att studera, djurblivandet. Samtidigt som vi gör personer måste vi också göra djur – en kategori av liv som är medvetet, men som inte är personer. Homogeniserandet av Djur är långt mycket värre än homogeniserandet av Personer. Att tala om Djur är ontologiskt absurdt. Hur mycket har en mus gemensamt med en schimpans? Hur mycket har ett knott gemensamt med en mus? När Deleuze talar om att vi istället för att se två kön borde se tusen pyttesmå kön har Deleuze inte ens börjat att ge sig in på artbegreppet.

Som sagt finns det skäl att återkomma till §5. Det är något väldigt skumt med hur vi uppfattar ickepersoner, och hur vi uppfattar personer. När folk framhäver det mänskliga görs det alltid i relation till djuren. Till skillnad från dem är vi rationella. Till skillnad från dem är vi moraliska och empatiska. Till skillnad från dem har vi en fri vilja. Till skillnad från dem är vi konstnärliga och kärleksfulla. Vi är inte som djuren. Vi har ett civiliserat samhälle. Hos djuren är det barbari.

Så har det låtit i alla tider. Till skillnad från kvinnan har den vite mannen alltid varit rationell. Till skillnad från juden har den vite mannen alltid varit moralisk och empatisk. Till skillnad från den svarte har den vite mannen alltid haft en fri vilja. De fattiga bryr sig bara om att dricka, äta och ligga runt, medan den bildade aristokratin självklart har ett sinne för konst och kärlek. På så sätt har existensen av den avskilda gruppen personer kunnat reproduceras i motsättning till de andra sedan man började dela upp folk i personer och djur. På det sättet är personblivandet i allra högsta grad en historisk process. Den har alltid förändrats med vilka den härskande klassen velat inkludera.

Vad vi behöver är en djurrättsrörelsens queerrörelse. Vi behöver en rörelse som aktivt kämpar emot, inte bara förtryck baserat på arttillhörighet, utan arttillhörighetens skapande i sig. Först när vi ser individer och grupper för vilka de är, och inte huruvida de är människor eller inte, kan vi på allvar förstå oss på de icke-mänskliga djuren.

Här tror jag att bakgrundsfrågan om rösträtt för primater kan vara intressant. Den illustrerar på ett väldigt tydligt sätt hur vi homogeniserar Djur. Många primater skulle säkert kunna få en överblick över valet, och rösta någorlunda informerat.

Descartes, R., 1996 [1637]. Discourse on the Method and Meditations on First Philosophy (ed.Weissman, D.) New Haven & London: Yale University Press.

Edgar, J. L., Lowe, J. C., Paul, E. S. and Nicol, C. J., 2011. Avian maternal response to chick distress. Proceedings of the Royal Society B, [e-journal] Volume number (Issue/part number),Abstract. Tillgänglig via Proceedings of the Royal Society B [Läst 29 April 2011].

Gerson, I. T., 2009. Är moraliskt positiv särbehandling av människor berättigat?

Levitt, S. D. and Dubner, S. J., 2009. Superfreakonomics – Global Cooling, patriotic prostitutes &why suicide bombers should buy life insurance. London: Penguin Books Ltd.

Singer, P. & Mason, J., 2006 Eating – What we eat and why it matters. London: Arrow Books.

Singer, P., 2009,  Animal Liberation . 4th ed. New York: HarperCollins Publishers.

Singer, P., 1996, Praktisk etik. 2 nd ed. Översatt från engelska av Josefsson, J. Stockholm: Thales