Filosofibloggen

Hur lär vi oss språk? Vad gör språkinlärningen med oss? Fråga efter fråga dyker upp i mina tyskastudier. Jag läser just nu igenom tyska barnböcker för att träna upp mitt vokabulär för Tyska A. Jag har märkt en magisk gräns i mitt språkinlärande. Gränsen där jag slutar lära mig glosor och börjar lära mig språk.

“Mitt språks gränser är min världs gränser” sa den unga Ludwig Wittgenstein i den gravt underskattade boken Tractatus Logico-Philosophicus. Vad som genom glosinlärning börjar som en tillfällig annektering av ett språk leder till att man stakar sig fram. Ord för ord översätts till den svenska översättningen i huvudet. Det går långsamt, och det är knappast det främmande språket man lär sig.

Någonstans i inlärningen av ett nytt språk slutar man memorisera ord som glosor och börjar istället minnas den mer transcendentala motsvarigheten till ordet. “Zusammen” läses inte som “tillsammans” utan som känslan och idén av tillsammansvarandet. “Gerade” läses inte längre som “rakt” eller “direkt” utan som känslan av direkthet och bristen av fördröjning. “Allschönsten Farben” blir inte längre en kort översättning till det svenska “de vackraste färgerna”, utan ersätts av att man ser en blandning av färger i mångfald och harmoni framför ögonen.

Här någonstans börjar man vandra in i språkets land. Det tysta viskandet av den svenska översättningen när man läser ersätts av samma tysta viskandet på tyska, som smakar på varje ord, på varje fonem, på varje audiologt fingeravtryck. Först här vidgas ens värld ut. I inledningen till Konsten att argumentera skriver Thomas Anderberg:

En vidare språklig ram betyder en större värld: fler saker kan infogas och fler nyanser går att avtäcka. Det berättas att en eskimåstam har tillgång till inte mindre än tjugoåtta olika nmna för smö, en uttrycksflora som medger ord för många små skriftningar. Det är lätt att föreställa sig hur mycket mer dessa människor, som har större behov av att förstå dessa skillnader, upptäcker av den värld där vi andra snart blir snöblinda. Naturligtvis kan detta etikettklistrande ibland vara irriterande och kännas som ett hinder för andra upplevelser – en naturexkursion med en inbiten botanist kan vara en prövande upplvelse, inte minst för att koncentrationen på detaljer riskerar att sabotera helhetsintrycket. Men regeln är att ju fler ord man har till sit förfogande, desto större kan man göra kartan och fler blinda fläckar kan därigenom utplånas.

I vardagslag klarar vi oss med ett begränsat ordförråd, men den som dröjer länge i naturen behöver eskimåns eller botanistens kunskaper lika väl som han behöver kniv och tändstickor. På samma sätt är det i vetenskapen. Specialisering förutästter vissa speciella redskap, där ord är lika oundgängliga som mikroskop och teleskop.

Språket är absolut inte bara ett medel för kommunikation. Det är i allra högsta grad ett medel för förståelse. En filosof som vill vara klar när hen uttrycker dunkla idéer bör söka sig till språket. Bara genom att konstruera rätt ord kan man förmedla sina idéer på ett klart sätt. Men vad man bör akta sig för är översättningar. Ett ord finns aldrig på två olika språk. Man kan hitta liknande, som synonymer. Men synonymer är inte heller identiska. De bär på värderingar, nyanseringar och skillnader. Att tala och att prata må vara synonyma begrepp, men skulle någon hävda att de voro identiska?

Inte heller ska vi lura oss att detta bara gäller språket för filosofer. Troligtvis är det så för alla. Varje gång vi lär oss ett nytt ord ökar vår värld i omfattning. Från spädbarnet som lär sig orden för sina föräldrar, till litteraturvetaren som för första gången läser Heideggers Sein und Zeit sker en pågående expansion av det intellektuella rummet. Just detta är vad som lockar mig med filosofin.

Jag kommer att läsa Gilles Deleuze i höst. Jag hoppas att Deleuze tar upp språket och språkbildningen. Det är ett ämne jag intresserat mig från de första filosofilektionerna i gymnasiet. Behandlar man inte språket, behandlar man inte världen.