Sexliberalerna och kärleken
by Simon Rosenqvist
Jag har tvingats definiera mig mot sexliberalerna flera gånger i mitt liv. De som vill att sex ska vara fritt och ohämmat, utan skam, förbud eller monopol. Som vill att prostitution ska vara lagligt och uppmuntrar mer liberala förhållanden och “fritt sex”. Som i upprorisk ilska vill slå ner på kristendomen och religionen och den allständigt hemska sexualkonservatismen.
Jag är förhållandevis sexualkonservativ. Samtidigt är jag hedonist, jag anser att det lyckliga livet är värt att eftersträva. Och därför känner jag mig också tvingad att förklara min ståndpunkt närmare.
Sex, först då. Jag vill inte att sex ska vara en aktivitet som förlorar sin mystik, sin begränsning till förhållandet, sin frustrerande monopolställning. Jag vill inte att sex ska bli något vanligt i världen, som en film eller en bok, jag vill att det ska vara något exklusivt. Något extraordinärt.
Sex är en viktig ingrediens i kärlek. Och kärlek är ett av de få fallen i världen som kan bota den nästan existensiella ångesten av ensamhet. Känslan av privata språkspel och kinesiska rum, av att inte riktigt kunna nå fram till människor. Av att varje gång behöva säga rätt saker – vi vill säga vad vi vill ibland, vad vi tycker vad vi hoppas tänker menar. En livskamrat som alltid står på vår sida.
Men kärleken behöver kanske inte sex, säger sexliberalerna. Det är två olika saker! – utropar de vredesfullt. Men det är ett stort kanske, inte bara finns det starka biologiska kopplingar, det är också fortfarande idag en klassisk ingrediens i kärleken som vi känner den. Sex skänker något särskilt till många förhållanden, och den håller ihop förhållanden som annars skulle börja spricka i fogarna.
Jag är rädd för att om sex blir något normalt och omystifierat som alla ägnar sig åt, även de som inte tycker om varandra speciellt mycket, så kommer det bidra till att urholka kärleken. Det kommer reduceras till svettiga kroppar och fysik och biologi och stimulans. Av samma anledning är jag skeptisk mot laglig prostitution, ett steg mot kommersialiserandet av kärleken, ännu en snabbpaketerad importvara. Det kanske är vad många vill ha, men jag tror inte det skulle göra oss lyckligare.
Kanske är det en romantiker i mig som inte vill ge upp sin bild, för varför skulle inte kärlek kunna vara en handelsvara? För den ensamma kanske köpt kärlek är bättre än ingen alls. Men min motvilja är kvar intuitivt, gammal sexualkonservatism eller ej. Som Major Briggs fruktar jag, kanske allra mest, möjligheten att “love is not enough”.
Comments
Hur ska dessa sexualmonopol upprätthållas? Uppenbarligen är det väldigt många som inte vill ha det, då promiskusitet inte alls är ovanligt. Det krävs ju i praktiken en väldigt repressiv och övervakande stat för att upprätthålla det. Och jag kan hålla med om att man kanske inte behöver behålla sexualmonopolet i sin helhet, och om man inte upprätthåller det, då kommer det förlora sin mystik. Det blir en lose-lose situation. Man har ett sexualmonopol som inte bidrar med mystik.
Och hur känner du – som ändå är rätt intresserad av vetenskapliga framsteg – om att man helt och hållet ska blunda för att sex är – precis som allt annat i världen – bara fysik och biologi.
Jag är ju för att upprätthålla det med starka sociala normer. Statlig reglering behöver inte användas för allt.
Jag tänker mig att man bör hantera det som determinism, dvs. acceptera det på ett teoretiskt plan men, för att lyckomaximera, inte utgå från det aktivt i vardagen. Men visst, jag håller med om att min position inte är helt konsekvent.
Vad jag menar är att det är just i läget med starka sociala normer och utan statlig reglering som det blir en lose-lose situation.