Filosofibloggen

Jag har sedan långt tillbaka haft ett artikel om Sverigedemokraternas konstsyn på väg, men nu när jag fick ett par nya vinklingar på samma gång återgår jag till artikeln. Det blir högerextrema hot mot konstens autonomi.

Sverigedemokraterna och fascistisk konst

Ett lätt sätt att identifiera sig med fascister är att anamma deras inställning till konst. Sverigedemokraterna tycker att inga offentliga anslag ska ges till “de kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera”. En definition av fascism ges i Rasmus Fleischers åttonde av hans tolv teser om liberalism:

§ 8.
Fascismen är antiliberal. Kommunismen är ickeliberal. Varken fascismen eller kommunismen erkänner tudelandet av livet i en privat och en offentlig sfär. De skiljer inte på ekonomi och politik. De förnekar själva tanken på att varje individ har en lista med rättigheter.
Fascismen ersätter tudelningen med ett: den organiska staten. Kommunismen ersätter tvärtom tudelningen med en flerfald vars konturer på förhand är oklara.

Vad innebär det när man applicerar det på sverigedemokraternas (och andra fascisters) konstsyn? Många konstteorier som värdesätter konstens frihet gör det i relation till tankefriheten. Konsten får oss att hitta nya perspektiv på våra känslor, vår värdeteori, våra politiska åsikter och vårt sätt att se på omvärlden. För att kunna göra det måste konsten få vara ifrågasättande och ostyrd. Därför vänder man sig självklart mot censur och ofta också annan typ av styrning (jag kommer till det). En fascist kan ju inte rimligtvis erkänna tankefriheten, som bygger på att en mångfald av perspektiv och åsikter kan konkurrera med varandra. Den organiska staten är en, och den tjänar inte på en mångfald av tankar. Mångfalden riskerar bara att störa harmonin i kroppen.

Konstens värde kommer istället av dess styrande effekter, dess harmoniserande. När Sverigedemokraterna talar om konst (eller går till jobbet i ett försök till traditionell dräkt. Har dock fått lära mig att det inte finns någon som helst tradition bakom dräkten. Tack Sophia Blomqvist!) kan det framstå som absurdt hur starkt de värnar om en konst som väldigt få bryr sig om, samtidigt som de vill censurera konst som verkligen engagerar folk. Men då förutsätter du att konstens värde bestäms av betraktarens tycke. För en fascist fungerar kulturen som en förstärkare av den “kulturella identiteten” (som Sverigedemokraterna kallar det). Konstens roll är att få dig att acceptera förnekandet av individualitet, att försöka göra dig till ett med den organiska staten.

Upphovsrättslobbyn och den kristna högern – om kampen mot gratis™ och kampen mot fri kultur

Men visst finns det många andra sätt att styra konsten. Theodor Adorno är en av de ledande estetikfilosoferna som menar att konst som är på en marknad aldrig kan vara fri. Om konstnären är beroende av att tjäna pengar och ha tid att producera konst, finns det oftast bara en hållbar lösning: Att leva på att sälja sin konst. Utan att argumentera för eller emot teorin kan vi konstatera att den säger att när konsten sätts på en marknad (görs till en vara) kommer efterfrågan att ta över efter den konstnärliga friheten.

Och där verkar vi ha en till höger, en höger som Rasmus Fleischer definierar som den kristna högern (men som jag tror är lite guilt-by-association. Däremot tror jag att båda grupperna i artikeln delar mågna ideologiska spår). Den är en grupp som ständigt försöker att kommersialisera mer och mer av konsten. Det började med upphovsrätten, fortsatte med censuren av t.ex. piratradio för att kulminera i den utveckling vi ser idag. När internet börjar sudda ut gränserna för privat respektive kommersiell användning, spridning och förnimmning av kultur går den lobbyn ut hårdare och kommersialiserar detta privata kulturdeltagande. När amatörkultursfärer på internet som är helt oberoende av pengar växer fram måste man se till att driva igenom en ordning som kriminaliserar även det här beteende, för att marknaden inte ska tappa greppet om kulturen och ge denne dess frihet tillbaka.

Och där kommer Kulturskaparna och Musiksverige in (Upphovsrättslobbyns två stora PR-organisationer). Som stora marknadsaktörer på kulturmarknaden vill de inte riskera att se kulturen förlora sin artificiella kommersialisering. De är ju, de facto, beroende av marknaden för att överleva. Det kan knappast finnas många som tror att de respektiva organisationerna skriver sina argumenterade texter och gör sitt argumenterande arbete för att tillföra något konstnärligt värde.

För att inte fastna i samma debatt kan jag kanske säga att jag tror att det finns många vägar man både kan 1) gå mot en marknad där kommersialiseringen av kulturen inte alls är lika stark, t.ex. genom att reducera upphovsrätten till att gälla kommersiella aktörer och 2) skapa bättre sätt för konstnären att förhålla sig till sina kommersiella behov. Där tror jag att kulturbidrag och satsningar på amatörkultur och semiamatörkultur kan spela en stor roll. Jag vill inte diskutera donationssystem och liknande, som här innebär nästan samma problematik som exemplarförsäljningen.

Formatnihilismen och den anarkokapitalistiska konstsynen

Vi har även en liknande – fast mer cynisk höger – som istället för att driva på en kulturmiljö med mer styrd efterfrågan av kultur driver på ett mer styrt utbud av kultur. Det är en ideologi som är grovt överrepresenterad hos människor som ofta köper Apples produkter, men mentaliteten finns också hos många facebookanvändare och googleanvändare (kanske för att macmän ofta har en nördmotiverad kärlek till google och “social media”). Mentaliteten handlar om att jag som konsument inte bör bry mig om hur min reella frihet ser ut, bara jag får en smidig försörjning av underhållning. Jag behöver inte bry mig om hur mycket Apple/Facebook/Google kontrollerar min konsumtion till att passa deras marknadsmodell, så länge som jag blir nöjd. Jag vet att innehåll som konkurrerande media, välgörenhet (hur skulle man kunna tjäna pengar på det?), sex och naket (inte bara pornografi, sex), religiös kritik med mera censureras. Och jag vet att Apple, Facebook och Google utgör den absoluta merparten av min interaktion med kultur, men jag bryr mig inte. En formatnihilism där man bara accepterar att man är styrd, för att man tycker att man gör en sweet deal, när man säljer sin tankefrihet och sin tillgång till fri media och fri konst (och sin tillgång till internet, som nätpolitiskt aktiva brukar säga).

Det är svårt att placera ideologin rent politiskt. I grunden hyllar den en kapitalism, när ens berövade frihet helt utgår ifrån att man valt ett Företag att vara fången hos (även om företaget i princip alltid är Apple, trots att Apple fanboys cyniskt hävdar att alla företag är onda). Den det är en vidrig anarkokapitalism där man tillåter företagen att kontrollera infrastrukturen, hårdvaran och mjukvarans spelregler helt utan någon konsumenträtt. Häri vilar – enligt mig – dagens reella hot mot den fria konsten. Visserligen är det ingen som tar Sverigedemokraternas kulturpolitik på allvar, men med deras stora stöd i Skåne och Blekinge är det fullt möjligt för dem att hacka in sin kulturpolitik genom kulturbidragen. Samtidigt måste vi försvara oss mot kommersialiseringen av kulturinteraktionen, och försvara vår frihet i infrastrukturen, hårdvaran och mjukvaran.