Filosofibloggen

Postpolitik är ett begrepp som används för att beskriva ett politiskt tillstånd i vilket de traditionella ideologierna och den traditionella praktiken inom dessa ideologier har försvagats eller försvunnit – samtidigt som de finns kvar som symboler (partisymboler, politiska färger) eller varumärken (partier, politiska allianser). [Wikipedia]

Den svenska politiska debatten i det offentliga domineras av postpolitik. Det kan knappast ha blivit tydligare än när Moderaterna häromdagen släppte en kampanj om att de älskar människor. Tydligen älskar de barn också. Tidigare har de sagt att de älskar jobb. Det är visserligen ett försvar för lönearbetet, men lönearbetet är knappast något som kritiseras i den svenska politiken. Så det går inte att säga att det faktiskt är ett politiskt ställningstagande i dagens debatt.

Lite mer politiskt – men inte mycket mer politiskt – är deras ungdomsförbund som älskar att äga. Ännu ett kärleksord till något som av de flesta uppfattas som något odelat positivt. Visst har det inneburit ett fåtal konkreta åsikter, som en kritik av hyresrätterna. Men på det stora hela är det lika postpolitiskt som alla andra konservativa kärleksförklaringar. Jag älskar demokrati. Jag älskar kommunikation. Jag älskar miljön. Vad som helst för att bygga upp en fin identitet.

Postpolitiken är i allra högsta grad ett faktum, även bland företagen. Även om du säljer hamburgare eller flygresor kan du sälja “klimatsmarta” produkter eller tjänster. Du kan ändå ha en miljöpolicy. Du kan ändå skapa en identitet. Avpolitisera det materiella, politisera och marknadsför identitetsförpackningen. Du kan till och med flyga ett stort gäng svenska ungdomar och artister till Thailand för att ha en “hållbarhetsfestival”.

Postpolitiken är inte bara skadlig, utan vittnar om en unken och översittande attityd gentemot både medborgare och gentemot demokratin. Den sätter en tydlig gräns mellan de som producerar de politiska åsikterna och de som konsumerar de politiska åsikterna. Den skapar ett gränssnitt som inte är dialog eller diskussion, utan marknadsföring. Med rätt utspel, artiklar, retorik och varumärke övertygas väljare att “bli” partipolitisk. Rasmus Fleischer beskriver postpolitikens medborgare rätt bra:

“Jag vill identifiera två stycken föreställningar som, även om de inte uttalas rakt på sak, tycks genomsyra den etablerade synen på allmänna val som råder i Sverige. Bägge är, när man tänker efter, ganska underliga.
För det första har vi en variant på det kategoriska imperativet – man ska rösta som om alla andra skulle rösta likadant. Följaktligen ska tanken på hur ett parti skulle agera i egen majoritet vägleda ens röstande. Givetvis är det helt absurt, om man tror på att poängen med val var att skapa politisk pluralism. Men tendensen finns åtminstone där.
För det andra finns bland oss nordbor en idé, som kanske är lutheranskt färgad, om att ens själ genom röstandet bekänner sig till ett politiskt parti. Vad som räknas är inte så mycket röstandet som handling, utan den lära man svär trohet till. Moralen är att medborgaren bör läsa igenom alla partiernas program, jämföra dem med sina egna uppfattningar (som antas existera inne i huvudet, också i form av en uppsättning programpunkter) och lägga sin röst på det parti där överensstämmelsen är störst. Metoden kommer till praktiskt uttryck i tidningarnas tester.”

Det är alltså inte så det är (än), men det är i den riktningen den postpolitiska processen styr medborgarna. Det är en process som påverkar medborgare såväl som partier, som mer och mer blir åtskilda grupper. (Ett symptom på den skillnaden är att jag under hela Juholtgrejen i media aldrig märkte av något kaos eller någon oro bland de vänner jag har i S. “Krisen”, om den finns, förefaller vara isolerad till en bredare partitopp.) Det verkar för mig som att det påverkat Socialdemokraterna mycket. Lisa Magnusson skriver:

“När Socialdemokraterna gjorde dåligt ifrån sig i förra valet så hade de inte självförtroende nog att tänka att politiken de förespråkar i grunden är bra och rätt, och att de måste fortsätta sitt arbete med att övertyga väljarna om fördelarna med den. Istället talade dåvarande partiledaren Mona Sahlin i termer om att man ”inte lyssnat” tillräckligt, att politiken man gått till val på var ”felaktig”. Det vill säga, Socialdemokraterna uppfattar det inte som sin huvudsakliga uppgift att företräda vissa politiska värderingar, deras mål är istället att tillskansa sig så mycket makt som möjligt genom att vända kappan efter vinden och vara som en ständig provsticka på det svenska folkets åsikter. Detta, menar jag, visar på ett förakt, dels mot politiken, men framför allt mot de befintliga väljarna.”

Piratpartiet däremot, har varit en stark reaktion mot postpolitiken. Tyvärr kan jag inte säga att det varit positivt. Man har gjort politiken till en ren fråga om konsekventialism. Rösta på oss, för att genomföra våra sakfrågor. När vi kommer in i riksdagen kommer vi att kohandla för att kunna driva våra frågor så bra som möjligt. Det är den Bästa Taktiken du kan använda. Jag vet inte hur mycket mer demokratiskt långsiktigt det är. Problemet illustreras bra av Nicholas Miles:

Det har funnits ett reaktionärt motstånd mot att skapa en ideologi – en idémässig bakgrund – till Piratpartiet. Vi har hållt oss till sakpolitiken, taktiken och retoriken utan att vilja blanda in moraliska föreställningar, djupare politiska värderingar och en metafysisk dimension. Vi har gjort politiken till en vara, där penningformen är röster och mandat. Vi har reducerat oss själva från levande och tänkande parlamentariker med ansvar och identitet, till ett knippe åsikter. Jag hoppas att vi i Piratpartiet kan bygga vidare från t.ex. Klara Tovhults text.

Detta är postpolitikens aktion och reaktion, tes och antites. En grupp som gör politik till identitet, och en grupp som tar bort identiteten från politiken.