Om Veronica Maggio och en kritik av det intressanta betraktandet
by Isak Gerson
det sköna behagar, men på ett fullt intresselöst sätt. Men det estetiska omdömet gör derjämte anspråk på allmängiltighet. Vi fordra, att det, som estetiskt behagar oss, skall behaga alla, hvarigenom det skiljer sig från det angenäma och retande.
Så sammanfattar Nordisk Familjebok från 1881 Kants syn på det intresselösa betraktandet.
Bra soul handlar nästan alltid om sex eller krossade hjärtan. En bra artist lyckas få det allmängiltiga att kännas personligt. Veronica Maggio gör blågul soul bättre än de flesta andra i landet just för hon lyckas skriva om sitt krossade hjärta (och sex i årets mest spelade låt) så det känns som det satt i varje bröstkorg.
Hennes låtar har en förmåga att komma fram och krama om en som en gammal vän. Maggio själv känns som någon man kommer nära, som man nästan vill trösta efter alla hjärtebedrövelser.
Så inleder Anders Dahlbom en recension av den fantastiska Veronica Maggio i Expressen. Knappast intresselöst, men å andra sidan inleder han stycket med att förklara intresset som konstens mål.
Om man ska raljera över Kant kan man säga att hans teori låter elitistisk. Kant skapar en estetisk teori som passar de privilegierade, som kan slänga av sig sina materiella behov en eftermiddag, gå till konsthallen och bara betrakta. Men man kan också raljera över Dahlbom och kalla hans recension för gubbig, ett förminskande av Maggio som artist till en flicka att ta hand om. Man kan fråga sig om en kvinnlig recensent – oavsett sexualitet – hade kunnat göra samma sak. Raljerandet är dock inte kritik, och det är kritik jag vill syssla med.
Min tolkning av Kant gör klart att det som är kopplat till våra intressen (våra begär i en bredare mening) bara handlar om vad som är angenämt eller oangenämt. Det sköna är frånkopplat våra intressen. Således kan alla uppskatta samma konst, oavsett vilka intresssen de har (om de kan uppskatta konst, dvs.). Vi tycker att god mat är angenäm, men vi tycker att ett verk av Vincent van Gogh är skönt.
Visst, man kan diskutera att tesen huruvida tesen att vi kan betrakta och döma konst oberoende av våra intressen, men det kommer jag inte att göra. Tesen är knappast en estetisk fråga, då det går att ha en diskussion där man kontrafaktiskt förutsätter tesen.
Jag erkänner att min fascination av Veronica Maggio ligger djupt förankrat i mitt intresse. Hennes suggestiva texter, hennes sensuella röst (och utstrålning) och hennes förtrollande ackompanjemang talar till mig på ett väldigt lockande och intresserande sätt. Visst, det skulle säkert kunna finnas en hel del i Maggios musik som inte når och berör mina intressen, men musiken skulle knappast vara bra utan delarna som gjorde det.
Det vore också svårt att ta mycket annan konst på allvar om det inte talade alls till intressena. Kan en ung man uppväxt i Danderyd utan någon som helst erfarenhet av (beroende av) betalt kroppsbelastande arbete uppskatta Jenny Wrangborgs poesi? Troligen inte. Troligen föraktar han allt vad facklig verksamhet och proletär kamp heter.
Vi, lägre ner i samhället, har tvärtom ett intresse som berörs av Jenny Wrangborgs dikter. Vi har ett sinnemässigt intresse i den ihågkomna smärtan och stressen från lönearbetet och ett politiskt intresse i arbetarpolitiska framgångar som blir påmint, samtidigt som Wrangborg lyckas beröra vårt sinne för det språkligt vackra. Oss berör Jenny Wrangborgs dikter. Det vore konstigt att jämföra Jenny Wrangborgs poesi med en maträtt. Oavsett om man gillar hennes poesi eller inte kan nog många erkänna att de som läser den, läser den för den litterära kvalitén och inte av ett sug efter bokstäver och dramaturgi.
På samma sätt som Wrangborgs dikter talar till våra intressen vill jag hävda att Maggios musik talar till våra intressen, till vårt intresse av kärlek, närhet, erotik och närliggande intressen, förutom vårt intresse av toner i samklang, språkligt vacker text och musikaliskt vacker sång. Det konstnärliga ligger inte i att det inte vädjar till våra intressen, utan hur det vädjar till våra intressen. De av Maggios ljudspår jag upplever som sköna är inte de spår som är dansvänliga eller glada (även om många av den är bra), utan de som går djupare in på känslorna kring kropp, kärlek och sexualitet. Det är ofta spår där såväl sången och ackompanjemanget som texten har en stor tyngd av katharsis.
Maggios musik förmedlar en emergerande känsla som bildas av helheten av våra intressen. Vi kan inte längre urskilja vad i musiken som talar till vårt intresse av språkligt vacker text och vad som vädjar till vårt intresse av det vackra i kärlek och andra individer. Jag vill hävda att det är denna emergerande upplevelse som är det sköna, en skönhet som utgår från det materialistiska. Det är den upplevelsen estetiken bör behandla, inte Kants idealistiska tjafs.
Jag förstår ändå vad Kant försöker göra. Kant vill bort från värderelativismen som fortfarande idag dominerar folkestetiken. Det är förståeligt. Men behöver en teori förankrad i intressena vara relativistisk? Nej, den behöver vara värdepluralistisk, no more, no less. Sam Harris förklarar det bra när han säger att vi visserligen inte alltid kan säga att en maträtt är godare än en annan, men vi kan säga att båda maträtterna är godare än löv.
På samma sätt kan vi försöka avgöra vad som är skönt även med en intressebaserad estetisk, utan att nödvändigtvis ställa sköna saker mot varandra och förvänta oss ett klart svar. Jag vill varken hamna i en kulturrelativistisk position, eller en position som bara erkänner Det Enda Objektiva Vackra.
Ändå vill jag komma tillbaka till raljerandet över Dahlboms recension. Även det raljerandet hade poänger. Våra intressen är knappast perfekta. På det sättet kan man inte dra skarpa linjer mellan etik och intressebaserad estetik. Från den antika grekiska konstnärliga sfären kan man hitta många konstverk som skildrar paiderastia. Det är knappast – av goda skäl – uppskattad konst idag. Vi har reviderat våra intressen utefter vår etiska utveckling.
På samma sätt hoppas jag att vi kommer att revidera våra intressen och vår estetik utefter vår etik även i framtiden. Där hoppas jag att queerteoretisk konst har mycket att tillföra. Vi är knappast vid konsthistoriens slut.
Comments
Intressant. Jag har aldrig betraktat mig själv som kulturutövare, trots att jag skriver böcker och texter för att få inkomst, även målar konst. Kalla mig möjligen hellre konstintresserad och då allätare inom alla genrer. Jag läser alla sorters böcker, 1800-tal romantik, Science fiction, filosofisk litteratur, pornografiska kopparstick, krigskonst, på samma sätt lyssnar jag på all sorts musik, från afrikanska rytmer, militärmarscher, soul, blues, heavy metal, pop och svensktopp, så att säga.
men vissa saker tål jag inte. Jag står inte ut. Orup är en stackars artist som jag med panik stänger av bara jag hör första tonen. Likadant är det med Veronica Maggio. Jag finner det lite märkligt, för jag tycker hon verkar både vettig och trevlig, men jag klarar inte att lyssna på en enda ton.
Det har för mig varit fullständigt obegripligt att hon ideligen spelas på radio, jag tvingas 57 gånger om dygnet stänga av, det är min upplevelse.
Därav var det en synnerligen märklig upplevelse att läsa din intressanta postning om estetik och funderingar kring Kants utgångspunkt att vi borde kunna lyssna intresselöst.
Kanske förstår jag inte, vare sig vart Kant eller du vill komma, men jag är så att säga helt “intresselös” inför marschmusik, men gud så medryckande det kan vara. Eller snarare, jag kan finna marschmusik bestående av negativt intresse eftersom den kan säga vara uppstramad, intill tråkighet formaliserad rytm, till skillnad från bland annat afrikanska rytmer. Ligger då mitt “intresse” i att jag trots min negativa inställning till krig och militärmarscher ändå rycks med av rytmen? Även av de faktiskt stiliga melodislingor som kan stiga upp från blåsarna i ledet?
Mitt “Intresse” här och nu borde ligga så mycket närmare Maggio. Ändå måste jag stänga av henne prompt. Skam till sägandes hinner jag inte ens lyssna på hennes texter för att utröna om de “intresserar” mig.
En sångare och artist som jag på alla plan tycker är så mycket sämre än Maggio kan jag ändå lyssna med nöje på. Utan att känna löje, och det är Marcolio.
När jag började läsa din postning hoppades jag nog i hemlighet att komma lite närmare en förklaring till min selektiva ryggmärgsreflex att låta den helt osköna Marcolio skala in i mitt öra medan jag stänger av Maggio.
Det kan låta som en ytterst trivial fråga, men för mig har den djupa filosofiska bottnar. Det handlar om mer än smak och instinkt. Det handlar om en djup hemlighet, hur träffar vi våra val? Hur bygger vi därur upp en moral (om vi nu kan betrakta de första simpla valen som små byggstenar i det som till sist bildar ett sorts tycke-smak-moral-slem i våra hjärnor varur vi formar hela våra liv, mer eller mindre reflexmässigt). I undervegetationen av detta kanske även rasism och andra otäckheter gömmer sig, utan att vi anar det minsta.
Hej Anders Widén!
Jag tror inte att Kant skulle säga att du lyssnar “intresserat” av marschmusik. Det går möjligvis om man har starka nostalgiska känslor inför det militära. Det intresserade har – vad jag förstått – både hos Kant och Schopenhauer (som utvecklat Kant) en stark anknytning till det kroppsliga. Schopenhauer är mer explicit och talar om det subjektiva som det som retar kroppen i form av mat och nakna kroppar.
Kant är lite bredare och talar om det som är av personligt intresse. Jag har inte läst honom förklara det, men han menar att under det lättillgängliga och subjektiva (sköna riff i rocken, danstakterna i valsmusik) finns det en allmängiltig kvalité som inte är skön på grund av de associationerna till intressen.
Marcoolio blir svår. Min personliga upplevelse är att han är en rätt simpel artist som använder mycket lättillgänglig humor och spetsfundigheter för att locka lyssnaren. Jag tror inte att det är något som Kant hade gillat. Men som Maggio-fantast kan jag knappast använda det för att klanka ner på Marcoolio
Min mer förfinade smak utesluter givetvis även Marcolio, icke desto mindre låter jag honom skvala i mitt öra. Inte alltid, är jag på surt humör går han inte an.
Vad gäller marschmusik och Kant, så tyckte jag mig skriva att jag är “Intresselös”. jag har inga nostalgiska kopplingar, inga kopplingar alls. Ändå går jag med på att ibland lyssna på (ursäkta franskan) skiten, mer än jag tål att lyssna till Maggio.
Men vad jag var ute efter, var möjligheten att borra djupare och se om man kan koppla detta resonemang till större mänskliga urvalsprocesser, även moral. Mitt anslag må ha varit lite skojfriskt och oprecist, inte dessto mindre tändes det ett verkligt intresse i mig!