Filosofibloggen

Richard Dawkins bok “The selfish gene” ställer många intressanta frågor. De första kapitlerna förklarar väldigt pedagogiskt och sakligt varifrån liv och vilja kommer. Det finns inget objektivt intresse av att leva, fortplanta sig eller vara lycklig. Det finns molekyler som är bättre eller sämre på att kopiera sig själva och därför molekyler som blir fler och molekyler som blir färre. DNA råkar vara en molekyl som är bättre på att kopiera sig själv än andra. DNA som klumpar ihop sig till större genkomplex som sedan kan bygga upp skyddande höljen och effektiva maskiner (som människokroppar eller svampar) råkar vara bättre på att kopiera sig själva än annan DNA. Överlednadsmaskiner som reagerar som om de hade en ”vilja” eller ”lyckokänsla” är i vissa fall bättre på att kopiera sig än andra överlevnadsmaskiner. Det ställer självklart vissa frågor om idén om den objektiva moralen. Däremot kan den i enligt mig på många sätt tala för subjektiva välfärdsorienterade uppfattningar. Oavsett är det en fantastiskt bra bok. Läs den!

Det är dock inte det stycket jag vill gå in på. Richard Dawkins lanserar i boken sin teori om memer som de nya replikatorerna. Gener var speciella konfigurationer av molekyler (DNA) som var otroligt bra på att replikera sig själva. Memer är enligt Richard Dawkins speciella konfigurationer i neurala nät som för oss tar form som idéer. Idén om att rött är en vacker färg är en mem, likaså uppfattningen vad ‘rött’ och vad ‘vackert’ är. Typiska membärare (att jämföra med kroppar och växter som är genbärare) är religion, mode och vetenskap. De enskilda memerna är dock små moment som kan uppträda i flera olika av bärarna, som hjulmemen som uppträder i bilar, hinduistisk religion och konst.

Den första frågan är hur vi ska relatera till memerna. I början av kapitlet av memer beskriver Dawkins hur man genom att plantera en mem (förklara en idé, sjunga en sång) gör memen till en parasit, och att denna parasiten gör den mottagande hjärnan till en bärare av memen. Dawkins använder dock mängder av värdeord i en situation där man har att göra med massor av viljelösa substanser. Kroppen och hjärnan är bara en maskin genkomplexet byggt upp för att överleva. Genkomplexet har bara byggt upp maskinen för att det ökar chanserna för genkomplexet att kunna kopiera sig till fler (Nu skulle jag kunna säga att det bara är statistik att vi blivit uppbyggda just av ett genkomplex som bygger upp en mänsklig kropp och därför hjärna, men det hade komplicerat genom att få er att tänka i termer av identitet). Att du fått just den memen planterat i din hjärna är också statistik, då just den memen har en viss chans att dyka upp någonstans som bygger på memens förmåga att kopiera sig.

Hur kan man då tala om memer i termer av ‘parasiter’? Vad gör just den planterande memen en fiende, när vi redan bär på så många memer vi anser tillhöra kroppen? Bör man inte snarare se det som att memen hamnar i symbios med de andra memerna (och genkomplexet) i ens kropp?

När man tänker efter, bör inte gener också ses på samma sätt? Vad gör att genen för laktosintolerans anses vara en del av en när ett virus är en parasit? Vad gör att bakterierna som försörjer oss med livsviktiga Vitamin F (Ecchericchia Coli) anses mutualistiska medan bakterier som smittar oss anses vara parasiter? Hamnar vi inte i någon slags symbios när vi blir sjuka? Visserligen dödar viruscellerna många av våra celler (och därigenom deras genkomplex), men dödar inte vi också mängder av virusceller (och därigenom deras genkomplex) när vi använder metoder för att bli friska? För att inte tala om vad vi gör när vi kokar vatten eller borstar tänderna?

Del II här.