Filosofibloggen

Hur ska proletariatet förhålla sig till idébildande i en vidare bemärkelse, till bildandet av idéer kring kunskap, konst, vetenskap, teknologi och filosofi? Oavsett hur materialistisk man är är det svårt att förneka hur stor inverkan våra idéer har på det materiella idag. Kunskapen kring att bygga en traktor och kunskapen om hur vatten- och jordkretsloppen fungerar är essentiell för att kunna optimera sitt jordbruk och därmed kunna äta sig mätt oftare. Kunskapen om hur människor reagerar på retorik och kommunikation är avgörande för att kunna vinna politiska strider. Det är något både proletariatet och bourgeoisin är ense om. Det materiella skapar det idéella, men det idéella har i allra högsta grad en stor påverkan på det materiella. En välfungerande  dialektik, så att säga. Frågan är hur proletariatet bör förhålla sig till denna.

“Behovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisin över halva jordklotet. Överallt måste den innästla sig, överallt slå sig ned, överallt skaffa sig förbindelser.” (Det kommunistiska manifestet, sida 34)
“Varigenom övervinner bourgeoisin kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en massa produktivkrafter, å andra sidan genom erövringen av nya marknader och en grundligare utsugning av äldre marknader.” (sida 39)

Det finns först och främst det uppenbara, att vara emot en varufiering av det. Marknaden söker alltid utvidga sig själv genom att skapa fler marknader och göra fler saker och relationer till varor. Det började med maskinteknik, film och musik, men har över åren sträckt sig till att gälla mer och mer av vår tankevärld. I dagsläget kan man varufiera kod, matematik, affärsidéer, levande varelser, språk och högkonst. Vem hade trott att tankebrott skulle vara ett ekonomiskt brott, och inte ett politiskt brott?
Proletariatet bör motsätta sig alla typer av varufierande och alla typer av egendom. Striden om huruvida idéer kan göras till privat egendom sker här och nu. Att vinna den – i en tid som denna – kan vara en stor vinst mot privatägandet som idé och process.

Bruce Lehman: ”You know, in a modern economy, I think wealth is in the product of the mind. It’s in intellectual creations. You know, in much of the world, we live in a sea of piracy. And, you know, you can have sympathy for developing countries, but we made a deal. You see if you go to a shopping mall in this country, you can not buy anything made in the Unites States anymore. It all comes from China or some other place like that. Well, the reason for that is that we completely opened up our markets. It was a conscious decision to basically abandon low wage manufacturing jobs. And the idea was that we would compensate for that with higher wage high tech information, more entangible based jobs.”
Cory Doctorow: “The idea was that they would convince the worlds economies to adopt laws that prohibited the copying of American ideas without American permission. In exchange, it required all the countries that wanted to manufacture stuff and export them here to import American copyright laws. And if they didn’t, they wouldn’t be allowed to sell their physical goods here in America. And the World Trade Organisation would be the tier.”
George Lehman: “And the difficulty in the global trading system was that we had met our part of the bargain, but these other countries didn’t meet theirs.” (Från den fria filmen Rip: A Remix Manifesto)

Men finns det kanske ett djupare resonemang bakom kampen för oägda idéer? Vi måste fråga oss, hur skapas idéer? Varför skapas idéer? Vilken typ av idéskapande gynnar proletariatet?

“Edra idéer är själva produkter av de borgerliga produktions- och egendomsförhållandena, liksom er rätt blott är er till lag upphöjda klassvilja, vars innehåll är givet i de materiella levnadsbetingelserna för er klass. Den intresseställning, vari ni förvandlar edra produktions- och egendomsförhållanden från historiska, under produktionens utveckling övergående, förhållanden till eviga natur- och förnuftslagar, delar ni med alla tidigare härskande klasser, som gått under.” (Det kommunistiska manifestet, sida 62)

Bildandet av varufierade idéer tjänar sällan proletariatet. Varor görs för människor som har pengar. Problematiken är vanlig. Medicin tillverkas till rika människors sjukdomar. Mjukvara tillverkas för att rika människor ska kunna köpa den. Konst görs för att reproducera rika människors identiteter, normer och åsikter för att locka rika människor. Teknik skapas för att kunna producera rika människors varor, och forskning görs för att tillfredsställa rika människors behov av kunskap.
En alternativ, ickekommersiell och oägd idéproduktion är lockande. Vi finner den i rörelsen för fri mjukvara, i rörelsen för CC-licensierad konst, i Open Access-forskningen. Ja, i nsätan alla sammanhang av immaterialrättskritisk idéproduktion. Idag producerar vi allt från idéer om kod till idéer om traktorer till idéer om kärnvapen oägt. Produktionen sker i människors – och inte marknadens – intressen.

Marx själv var också teknikoptimist. Tekniken kan frigöra oss från arbetet, och i förlängningen ekonomin och privategendomen. Men en teknologisk utveckling som lyder under marknadens villkor kommer aldrig att upplösa marknaden. Så länge tekniken lyder under marknadens villkor kommer tekniken också att lyda under marknadens självbevarelsedrift. Men ju mer vi tar kontroll över idéproduktionen själva, desto mer kan vi styra in den på att upplösa marknader och arbeten.

Läs också: Marx Revisited I, Marx Revisited II, Marx Revisited III, Marx Revisited IV, Marx Revisited V, Marx Revisited VI, Marx Revisited VII, Marx Revisited VIII, Marx Revisited IX.