Filosofibloggen

Idag är det inte Marx jag kommer att citera, utan Ingvar Johansson när han skriver om mer samtida marxism i texten “Marxistisk filosofi, planekonomi och individualism” i “Marxismens filosofi”, utgåvan från 2003.

“Nu finns det inte längre några planekonomier i världen, men utopier om planekonomier finns fortfarande kvar i marxistiskt och socialistiskt tänkande. Enligt min mening borde de bort även därifrån. Förvånad är jag över hur få det är som ens tycks grubbla över frågan. Själv tycker jag att tanken på planekonomi numera lider av en dubbel orimlighet: (1) det överflöd som idag skapas (men som, extremt milt uttryckt, inte fördelas socialistiskt) har som förutsättning en globaliserad flytande form av arbetsdelning som är så stor att tanken att göra en plan för den framstår som absurd, och (2) de behov som människor i ett överflödssamhälle vill tillfredsställa är så varierande, individuella och oberäkneliga att en planekonomi för sådan behovstillfredsställelse också framstår som en absurditet. Tilläggas måste också att (3) planekonomierna skapade sina egna former av byråkratiskt och “nomenklaturiskt” förtryck som aldrig hann bli riktigt studerade.”

Det ter sig orimligt för någon som läst Marx men inte studerat senare marxister eller studerat de stater som kallat sig marxistiska att planekonomi skulle vara en särskilt bra lösning för ett marxistiskt samhälle. Man kan börja med något så simpelt som att det fortfarande är en ekonomisk teori, vilket bevisar att man i allra högsta grad har missat den kritik mot nationalekonomin som Marx’ ekonomiskfilosofiska teori uttrycker. Det är fortfarande varor och inte ickevaror som brukas och byts mellan människor, därav upprätthålls varufetischismen). Och det är fortfarande ett påtvingat arbete (vilket gör att systemet innehåller lika mycket alienation). Skillanden mellan det planekonomiska och det marknadsekonomiska arbetet är att det marknadsekonomiska arbetet påtvingas en med hot om att man hungrar ihjäl annars. Det planekonomiska arbetet påtvingas en med att om man inte arbetar bryter man mot lagen och ska straffas därefter.

Som Johansson snuddar vid punkt (3) skedde utsugning genom mervärdesutnyttjande (att en kapitalist utnyttjade sina arbetare för att tjäna pengar på arbete de gjort, och inte kapitalisten) fortfarande. Skillnaden var att det inte längre var bourgeoisin som tjänade pengar på arbetarnas mervärde. För bourgeoisin var inte de som förfogade över produktionsmedlen. Det var politikerna och byråkraterna som förfogade över produktionsmedlen, och det var de som behöll mervärdet, vilket historien också visat.

Så frågan är, varför drömmer så många som kallar sig marxister om en planekonomi?