Filosofibloggen

Jag och min kurs i filosofisk estetik var och såg Ida Ekblads utställning Digging. Treasure. Att Ida Ekblad kommer från grafittiscenen är lätt att se i hennes verk, trots att inte ett spår är kvar från graffitin rent hantverksmässigt.

Det som märks allra starkast var Ida Ekblads förmåga att apropriera rummet. Det mest enastående på hennes utställning var en gigantisk glasvägg som vätte ut mot gatan utanför Bonniers, mitt i Stockholm. På hela fönstret hade Ida Ekblad fingermålat så att de gälla färgerna täckte ungefär 80% av glasväggen. Ändå hamnade inte färgen i fokus. Själva konstverket uppträdde först när man lyckades se stadsmiljön bakom glasväggen genom färgen. På så sät lyckades Ida Ekblad lyfta upp en smått ändrad version av en bit av Stockholms stad och göra det till konstverket. På samma sätt som grafitti aproprierar stadsmiljön och pränter färg på den. För vad är grafitti på en vit vägg?

Hennes andra verk var stora betongklumpar där hon gjutit in skräp hon hittat i Stockholm stad. Genom att rota igenom Stockholmarnas skräp dokumenterar hon de delar av rummet vi själva selektivt inte ser. Ida Ekblad fungerar i det här fallet som en arkeolog som utforskar de rum som är dolda för oss, och inte den tid som är dold för oss. Tanken går till de fotografer jag sett mycket av som utforskat den amerikanska landsbygdens slum och skildrat vad vi fördomsfullt buntat ihop till white trash.

Där förstår man också vilka spår hennes förflutna i grafittirörelsen satt. Grafittin demokratiserar genom att låta samhällets nedre skikt komma till tals på konstscenen (och till viss del den politiska scenen, något som konsten utanför högkonsten är bra på). Ida Ekblads samtidsarkeologi låter samhällets nedre skikt göras till objekt. Det låter samhällets nedre skikt bli sett. (Skiktet ska självklart inte ses som några personer, utan snarare objekt i skikten.)