Filosofibloggen

Det verkar väldigt rimligt för många att tro att det krävs att man upplever en viss mängd olycka för att kunna förnimma lycka på ett starkt sätt. På samma sätt som ätande är skönast när du har varit hungrig ett tag, eller sex är skönast när du är sugen. Det verkar också rimligt för många att tro att i en icke-utopi kommer vi drabbas av vissa negativa känslor som vi kan känna ett behov av att uttrycka. I en icke-utopisk värld kommer det alltid att finnas bussar vi missar, datorer som strular och partners som gör en gravid och drar.

Detta är ett problem för utilitaristen, som inte vill ha lidande. Det verkar ju oundvikligen som att vi måste förnimma en viss mängd lidande för att verkligen kunna vara lyckliga. Jag har ingen empiri eller deduktion för att bevisa mina teser, men jag vågar förlita mig på att de flesta ska känna igen sig i bilden utifrån sin egen och sina näras psykologiska funktioner.

Men jag tänker mig också att det finns utilitaristiskt bättre och sämre vägar att ge utlopp för detta. Man kan till exempel tänka sig att det är utilitaristiskt bättre att ge uttryck för sina våldsamma tendenser genom att slå på en sandsäck eller under samtyckande former (tävling eller lultz) än att slå barn eller djur. Jag tror, liksom Aristoteles, att konsten kan fylla en liknande funktion. I kapitel 6 i Poetics (som översatt av Stephen Halliwell) skriver Aristoteles

Tragedy, then, is μίμησις of an action which is elevated, complete, and of magnitude; in language embellished by distinct forms in its sections; employing the mode of enactment, not narrative; and through pity and fear accomplishing the κάθαρσις of such emotions.

μίμησις, som uttalas ungefär mimesis, innebär ett avbildande av något slag. Hade inte ordet härmande varit så oseriöst laddat hade härmande varit en bättre översättning.

κάθαρσις, som uttalas ungefär katharsis (med engelskt uttal på th), är en rätt omdebatterad term. Wikipedia definierar själva det grekiska ordet, oavsett Aristoteles användning som

Catharsis or katharsis (Ancient Greek: κάθαρσις) is a Greek word meaning “cleansing” or “purging”. It is derived from the verb καθαίρειν,kathairein, “to purify, purge,” and it is related to the adjective καθαρός, katharos, “pure or clean.”

Aristoteles själv definierade den aldrig. Men den mest mainstream tolkningen är att κάθαρσις handlar om en emotionell/själslig rening av “onda” känslor. Efter en tragedi ska man ha “tvättat av sig” lite av sin ilska, sorg eller frustration och kunna gå därifrån som en mer balanserad människa.

Kanske har vi utilitarister väldigt mycket att hämta därifrån. Jag, som omfamnar κάθαρσις-teorin, tror att deltagande i konstvärlden är otroligt viktigt i en utilitaristisk stat.