Filosofibloggen

I en kurs den här terminen läste vi Platons dialoger Lysis, Symposion, och Phaedros - Platons tre dialoger om kärlek (eller närmare definierat, om Erôs och Philia). Som slutexamen skrev jag en undersökande uppsats om Diotima. Varför?

Det råder liten tvekan om att Platon skriver om mäns kärlek. Huvudpersonen i Platons dialoger, Sokrates, är en man som diskuterar med män. Kvinnor har inget rum i de diskussioner som sker mellan männen i Platons dialoger, vilket tydligt visas i början av dialogen Symposion (176e) när rummets enda kvinna, den flöjtspelande flickan, avvisas till ”husets andra kvinnor” för att männen ska diskutera.

Det är också tydligt att de diskuterar homosexuell kärlek i dialogerna – med ett fåtal undantag. Det som förutsätts i varje dialogs början är att kärlek sker mellan två män, som oftast har en viss åldersskillnad. Jag kommer att gå igenom undantagen senare, men jag anser att de bör ses som perifera i sammanhanget.

Det jag tänker diskutera i den här essän är inte frånvaron av Platons diskussion av annan mellanmänsklig kärlek, även om den är intressant ur framförallt genusvetenskapligt perspektiv. Istället vill jag diskutera Diotima. I dialogen Symposion handlar i princip hela Sokrates tal – som ses som dialogens centrala del – om ett referat av en dialog mellan Sokrates och Diotima. Det anmärkningsvärda är att Diotima är en kvinna – just den part som i resten av Platons kärleksdialoger helt förbises.

Uppsatsen ligger här. Den ligger på gränsområdet mella n klassisk filsofi och genusvetenskap, och kan säkert vara intressant för folk som är intresserad av båda områdena.