Men idag ändrade jag mig. Jag ändrade mig efter att ha läst Bourdieu. Jag har alltså läst ett kapitel i Bourdieus “Kultursociologiska texter” som heter Det sociala rummet och dess omvandlingar. I texten tar Bourdieu upp hur samhällets olika områden av yrkesgrupper har olika social status och olika platser i samhällets hierarki. Han tar också upp hur dessa kan förändras. Han skriver bland annat såhär:

Sanningen om en klass eller klassfraktion uttrycks med andra ord i dess köns- och åldersfördelning, och kanske ännu mer (eftersom dess framtid står på spel) i hur denna fördelning utvecklas över tid: utmärkande för de lägsta positionerna är en betydande – och växande – andel invandrare och/eller kvinnor (icke yrkesutbildande arbetare, diversearbetare) eller invandrarkvinnor (städerskor). Det är heller ingen tillfällighet att tjänste- och vårdyrken som medicinsk och social omvårdnad, liksom hela kroppsvårdsmarknaden med traditionella yrken som frisörens och nyare som skönhetsexpertens, och i synnerhet verksamhet i hemmen – yrken som sammanför bägge dimensionerna i det som brukar definieras som kvinnliga uppgifter: omsorg och hem – praktiskt taget helt och hållet är reserverade för kvinnor. Det är heller ingen tillfällighet att de klasser och klassfraktioner som har flest äldre medlemmar, exempelvis lantbrukare och företagare inom industri och handel, också är de som är på väg utför; för flertalet ungdomar med sådan bakgrund är konverteringen av det kapital de ärvt – en konvertering som leder in på expenanderande yrkesområden – enda sättet att undslippa den kollektiva nedgången. Likaså är en ökande andel kvinnor ett uttryck för ett yrkes hela framtid; att kvinnorna blir fler uttrycker i synnerhet den absoluta eller relativa minskning av yrkets värde som kan bottna i en omvandling av själva arbetets karaktär eller organisering (detta är exempelvis fallet med kontorsarbetetnär de mekaniska och repetativa uppgifterna, som vanligen överlåts poå kvinnorna, blir fler) eller en förändring i yrkets relativa position i det sociala rummet (vilket är fallet med gymnasie- och högskolelärarna, vars position påverkats av att yrkeskårens ställning överlag blivit en annan i takt med att antalet positioner blivit fler).

Så detta är vad jag tror att kvotering av bolagsstyrelser kan uppnå: Lägre löner och lägre status för bolagsstyrelser. Bolagsstyrelsernas skämtlöner kan behöva sänkas, och detta kanske är sättet att göra det.

Postpolitik är ett begrepp som används för att beskriva ett politiskt tillstånd i vilket de traditionella ideologierna och den traditionella praktiken inom dessa ideologier har försvagats eller försvunnit – samtidigt som de finns kvar som symboler (partisymboler, politiska färger) eller varumärken (partier, politiska allianser). [Wikipedia]

Den svenska politiska debatten i det offentliga domineras av postpolitik. Det kan knappast ha blivit tydligare än när Moderaterna häromdagen släppte en kampanj om att de älskar människor. Tydligen älskar de barn också. Tidigare har de sagt att de älskar jobb. Det är visserligen ett försvar för lönearbetet, men lönearbetet är knappast något som kritiseras i den svenska politiken. Så det går inte att säga att det faktiskt är ett politiskt ställningstagande i dagens debatt.

Lite mer politiskt – men inte mycket mer politiskt – är deras ungdomsförbund som älskar att äga. Ännu ett kärleksord till något som av de flesta uppfattas som något odelat positivt. Visst har det inneburit ett fåtal konkreta åsikter, som en kritik av hyresrätterna. Men på det stora hela är det lika postpolitiskt som alla andra konservativa kärleksförklaringar. Jag älskar demokrati. Jag älskar kommunikation. Jag älskar miljön. Vad som helst för att bygga upp en fin identitet.

Postpolitiken är i allra högsta grad ett faktum, även bland företagen. Även om du säljer hamburgare eller flygresor kan du sälja “klimatsmarta” produkter eller tjänster. Du kan ändå ha en miljöpolicy. Du kan ändå skapa en identitet. Avpolitisera det materiella, politisera och marknadsför identitetsförpackningen. Du kan till och med flyga ett stort gäng svenska ungdomar och artister till Thailand för att ha en “hållbarhetsfestival”.

Postpolitiken är inte bara skadlig, utan vittnar om en unken och översittande attityd gentemot både medborgare och gentemot demokratin. Den sätter en tydlig gräns mellan de som producerar de politiska åsikterna och de som konsumerar de politiska åsikterna. Den skapar ett gränssnitt som inte är dialog eller diskussion, utan marknadsföring. Med rätt utspel, artiklar, retorik och varumärke övertygas väljare att “bli” partipolitisk. Rasmus Fleischer beskriver postpolitikens medborgare rätt bra:

“Jag vill identifiera två stycken föreställningar som, även om de inte uttalas rakt på sak, tycks genomsyra den etablerade synen på allmänna val som råder i Sverige. Bägge är, när man tänker efter, ganska underliga.
För det första har vi en variant på det kategoriska imperativet – man ska rösta som om alla andra skulle rösta likadant. Följaktligen ska tanken på hur ett parti skulle agera i egen majoritet vägleda ens röstande. Givetvis är det helt absurt, om man tror på att poängen med val var att skapa politisk pluralism. Men tendensen finns åtminstone där.
För det andra finns bland oss nordbor en idé, som kanske är lutheranskt färgad, om att ens själ genom röstandet bekänner sig till ett politiskt parti. Vad som räknas är inte så mycket röstandet som handling, utan den lära man svär trohet till. Moralen är att medborgaren bör läsa igenom alla partiernas program, jämföra dem med sina egna uppfattningar (som antas existera inne i huvudet, också i form av en uppsättning programpunkter) och lägga sin röst på det parti där överensstämmelsen är störst. Metoden kommer till praktiskt uttryck i tidningarnas tester.”

Det är alltså inte så det är (än), men det är i den riktningen den postpolitiska processen styr medborgarna. Det är en process som påverkar medborgare såväl som partier, som mer och mer blir åtskilda grupper. (Ett symptom på den skillnaden är att jag under hela Juholtgrejen i media aldrig märkte av något kaos eller någon oro bland de vänner jag har i S. “Krisen”, om den finns, förefaller vara isolerad till en bredare partitopp.) Det verkar för mig som att det påverkat Socialdemokraterna mycket. Lisa Magnusson skriver:

“När Socialdemokraterna gjorde dåligt ifrån sig i förra valet så hade de inte självförtroende nog att tänka att politiken de förespråkar i grunden är bra och rätt, och att de måste fortsätta sitt arbete med att övertyga väljarna om fördelarna med den. Istället talade dåvarande partiledaren Mona Sahlin i termer om att man ”inte lyssnat” tillräckligt, att politiken man gått till val på var ”felaktig”. Det vill säga, Socialdemokraterna uppfattar det inte som sin huvudsakliga uppgift att företräda vissa politiska värderingar, deras mål är istället att tillskansa sig så mycket makt som möjligt genom att vända kappan efter vinden och vara som en ständig provsticka på det svenska folkets åsikter. Detta, menar jag, visar på ett förakt, dels mot politiken, men framför allt mot de befintliga väljarna.”

Piratpartiet däremot, har varit en stark reaktion mot postpolitiken. Tyvärr kan jag inte säga att det varit positivt. Man har gjort politiken till en ren fråga om konsekventialism. Rösta på oss, för att genomföra våra sakfrågor. När vi kommer in i riksdagen kommer vi att kohandla för att kunna driva våra frågor så bra som möjligt. Det är den Bästa Taktiken du kan använda. Jag vet inte hur mycket mer demokratiskt långsiktigt det är. Problemet illustreras bra av Nicholas Miles:

Det har funnits ett reaktionärt motstånd mot att skapa en ideologi – en idémässig bakgrund – till Piratpartiet. Vi har hållt oss till sakpolitiken, taktiken och retoriken utan att vilja blanda in moraliska föreställningar, djupare politiska värderingar och en metafysisk dimension. Vi har gjort politiken till en vara, där penningformen är röster och mandat. Vi har reducerat oss själva från levande och tänkande parlamentariker med ansvar och identitet, till ett knippe åsikter. Jag hoppas att vi i Piratpartiet kan bygga vidare från t.ex. Klara Tovhults text.

Detta är postpolitikens aktion och reaktion, tes och antites. En grupp som gör politik till identitet, och en grupp som tar bort identiteten från politiken.

Vad betyder utbildning i en tid då vi har hela internet i fickan? Är det en mänsklig rättighet att ha internet i fickan?

Vilka egenskaper har vårt biologiska minne i jämförelse med internets algoritmer för minneslagring och hågkomst? Om vi nu börjar använda teknik som ersätter eller utvidgar våra kognitiva funktioner, vilka fördelar och nackdelar finns med denna utveckling?

Vems ansvar är det att se till att konsumenter och väljare kan tillämpa kritiskt tänkande på riktigt, så att vi fattar välbalanserade beslut och inte delar med oss av tvivelaktig eller rent felaktig information till andra, som i sin tur sprider den vidare – för att de inte heller vet bättre?

Hur bör våra utbildningsväsenden reagera på det nya kunskapssamhället och den snabbt växande mängden information? Hur bör universiteten anpassa sig för att överleva och addera så mycket värde som möjligt till människors liv?

Hur samarbetar vi bäst för att realisera ett helhetsperspektiv som löpande tar hänsyn till all ny information?

På måndag kväll bjuder Människa+ in medlemmar, studenter, er som arbetar i de relevanta områdena samt den intresserade allmänheten till att diskutera detta. Vi har bokat källarvåningen på Restaurang KGB (T-bana: Hötorget) i Stockholm.

Kom dit du också! (Jag ber om ursäkt för att enda länken är en facebooklänk, men det är den enda länken jag lyckats hitta)

Det råder liten tvekan om att Platon skriver om mäns kärlek. Huvudpersonen i Platons dialoger, Sokrates, är en man som diskuterar med män. Kvinnor har inget rum i de diskussioner som sker mellan männen i Platons dialoger, vilket tydligt visas i början av dialogen Symposion (176e) när rummets enda kvinna, den flöjtspelande flickan, avvisas till ”husets andra kvinnor” för att männen ska diskutera.

Det är också tydligt att de diskuterar homosexuell kärlek i dialogerna – med ett fåtal undantag. Det som förutsätts i varje dialogs början är att kärlek sker mellan två män, som oftast har en viss åldersskillnad. Jag kommer att gå igenom undantagen senare, men jag anser att de bör ses som perifera i sammanhanget.

Det jag tänker diskutera i den här essän är inte frånvaron av Platons diskussion av annan mellanmänsklig kärlek, även om den är intressant ur framförallt genusvetenskapligt perspektiv. Istället vill jag diskutera Diotima. I dialogen Symposion handlar i princip hela Sokrates tal – som ses som dialogens centrala del – om ett referat av en dialog mellan Sokrates och Diotima. Det anmärkningsvärda är att Diotima är en kvinna – just den part som i resten av Platons kärleksdialoger helt förbises.

Uppsatsen ligger här. Den ligger på gränsområdet mella n klassisk filsofi och genusvetenskap, och kan säkert vara intressant för folk som är intresserad av båda områdena.

det sköna behagar, men på ett fullt intresselöst sätt. Men det estetiska omdömet gör derjämte anspråk på allmängiltighet. Vi fordra, att det, som estetiskt behagar oss, skall behaga alla, hvarigenom det skiljer sig från det angenäma och retande.

Så sammanfattar Nordisk Familjebok från 1881 Kants syn på det intresselösa betraktandet.

Bra soul handlar nästan ­alltid om sex eller krossade hjärtan. En bra artist lyckas få det allmängiltiga att kännas personligt. Veronica Maggio gör blågul soul bättre än de flesta andra i landet just för hon lyckas skriva om sitt krossade hjärta (och sex i årets mest spelade låt) så det känns som det satt i varje bröstkorg.

Hennes låtar har en förmåga att komma fram och krama om en som en gammal vän. Maggio själv känns som ­någon man kommer nära, som man nästan vill trösta efter alla hjärtebedrövelser.

Så inleder Anders Dahlbom en recension av den fantastiska Veronica Maggio i Expressen. Knappast intresselöst, men å andra sidan inleder han stycket med att förklara intresset som konstens mål.

Om man ska raljera över Kant kan man säga att hans teori låter elitistisk. Kant skapar en estetisk teori som passar de privilegierade, som kan slänga av sig sina materiella behov en eftermiddag, gå till konsthallen och bara betrakta. Men man kan också raljera över Dahlbom och kalla hans recension för gubbig, ett förminskande av Maggio som artist till en flicka att ta hand om. Man kan fråga sig om en kvinnlig recensent – oavsett sexualitet – hade kunnat göra samma sak. Raljerandet är dock inte kritik, och det är kritik jag vill syssla med.

Min tolkning av Kant gör klart att det som är kopplat till våra intressen (våra begär i en bredare mening) bara handlar om vad som är angenämt eller oangenämt. Det sköna är frånkopplat våra intressen. Således kan alla uppskatta samma konst, oavsett vilka intresssen de har (om de kan uppskatta konst, dvs.). Vi tycker att god mat är angenäm, men vi tycker att ett verk av Vincent van Gogh är skönt.

Visst, man kan diskutera att tesen huruvida tesen att vi kan betrakta och döma konst oberoende av våra intressen, men det kommer jag inte att göra. Tesen är knappast en estetisk fråga, då det går att ha en diskussion där man kontrafaktiskt förutsätter tesen.

Jag erkänner att min fascination av Veronica Maggio ligger djupt förankrat i mitt intresse. Hennes suggestiva texter, hennes sensuella röst (och utstrålning) och hennes förtrollande ackompanjemang talar till mig på ett väldigt lockande och intresserande sätt. Visst, det skulle säkert kunna finnas en hel del i Maggios musik som inte når och berör mina intressen, men musiken skulle knappast vara bra utan delarna som gjorde det.

Det vore också svårt att ta mycket annan konst på allvar om det inte talade alls till intressena. Kan en ung man uppväxt i Danderyd utan någon som helst erfarenhet av (beroende av) betalt kroppsbelastande arbete uppskatta Jenny Wrangborgs poesi? Troligen inte. Troligen föraktar han allt vad facklig verksamhet och proletär kamp heter.

Vi, lägre ner i samhället, har tvärtom ett intresse som berörs av Jenny Wrangborgs dikter. Vi har ett sinnemässigt intresse i den ihågkomna smärtan och stressen från lönearbetet och ett politiskt intresse i arbetarpolitiska framgångar som blir påmint, samtidigt som Wrangborg lyckas beröra vårt sinne för det språkligt vackra. Oss berör Jenny Wrangborgs dikter. Det vore konstigt att jämföra Jenny Wrangborgs poesi med en maträtt. Oavsett om man gillar hennes poesi eller inte kan nog många erkänna att de som läser den, läser den för den litterära kvalitén och inte av ett sug efter bokstäver och dramaturgi.

På samma sätt som Wrangborgs dikter talar till våra intressen vill jag hävda att Maggios musik talar till våra intressen, till vårt intresse av kärlek, närhet, erotik och närliggande intressen, förutom vårt intresse av toner i samklang, språkligt vacker text och musikaliskt vacker sång. Det konstnärliga ligger inte i att det inte vädjar till våra intressen, utan hur det vädjar till våra intressen. De av Maggios ljudspår jag upplever som sköna är inte de spår som är dansvänliga eller glada (även om många av den är bra), utan de som går djupare in på känslorna kring kropp, kärlek och sexualitet. Det är ofta spår där såväl sången och ackompanjemanget som texten har en stor tyngd av katharsis.

Maggios musik förmedlar en emergerande känsla som bildas av helheten av våra intressen. Vi kan inte längre urskilja vad i musiken som talar till vårt intresse av språkligt vacker text och vad som vädjar till vårt intresse av det vackra i kärlek och andra individer. Jag vill hävda att det är denna emergerande upplevelse som är det sköna, en skönhet som utgår från det materialistiska. Det är den upplevelsen estetiken bör behandla, inte Kants idealistiska tjafs.

Jag förstår ändå vad Kant försöker göra. Kant vill bort från värderelativismen som fortfarande idag dominerar folkestetiken. Det är förståeligt. Men behöver en teori förankrad i intressena vara relativistisk? Nej, den behöver vara värdepluralistisk, no more, no less. Sam Harris förklarar det bra när han säger att vi visserligen inte alltid kan säga att en maträtt är godare än en annan, men vi kan säga att båda maträtterna är godare än löv.

På samma sätt kan vi försöka avgöra vad som är skönt även med en intressebaserad estetisk, utan att nödvändigtvis ställa sköna saker mot varandra och förvänta oss ett klart svar. Jag vill varken hamna i en kulturrelativistisk position, eller en position som bara erkänner Det Enda Objektiva Vackra.

Ändå vill jag komma tillbaka till raljerandet över Dahlboms recension. Även det raljerandet hade poänger. Våra intressen är knappast perfekta. På det sättet kan man inte dra skarpa linjer mellan etik och intressebaserad estetik. Från den antika grekiska konstnärliga sfären kan man hitta många konstverk som skildrar paiderastia. Det är knappast – av goda skäl – uppskattad konst idag. Vi har reviderat våra intressen utefter vår etiska utveckling.

På samma sätt hoppas jag att vi kommer att revidera våra intressen och vår estetik utefter vår etik även i framtiden. Där hoppas jag att queerteoretisk konst har mycket att tillföra. Vi är knappast vid konsthistoriens slut.

Läs även: Christopher Kullenberg om Eurotrash

1. Författaren utgår ifrån ett något udda liberalkontraktualistiskt perspektiv. Hen talar om att beslut vi fattar ofrivilligt tvingas på människor. Det verkar ligga en dold premiss under om att det skulle finnas något alternativ. Men vad är det alternativet? Naturtillståndet? Att bryta ner staten till naturtillståndet skulle också kräva beslut som ofrivilligt tvingades på människor.

Det handlar om huruvida man bara ser den individuella äganderätten, eller också den gemensamma äganderätten. Skattesystemet, välfärdssystemet och våldsmonopolet är ingrepp i den privata äganderätten (över egendom och kropp), det erkänner jag. Men att minska på de systemen är ett ingrepp i den gemensamma äganderätten. Det är ju möjligt att författaren håller med mig här, men det är långt ifrån självklart utifrån texten.

2. Författaren skiljer mellan “irrational beliefs” och “immoral beliefs”. Som moralrealist har jag svårt att göra den åtskillnaden. Är en omoralisk trosuppfattning rationellt grundad? Kan den vara rationellt grundad? Kan jag säga “Det är schysst att döda småbarn” och 1) ha fel och 2) vara rationell? Kanske en väldigt liten sak att hänga upp sig på, men jag kände ändå att jag ville kommentera det.

3. Författaren talar mycket om att det är viktigt att de som röstar är välinformerade och därför röstar bra. Jag kan inte hålla med mer. När han skriver:

We would never say to everyone, “Who cares if you know anything about surgery or medicine? The important thing is that you make your cut.” Yet for some reason, we do say, “It doesn’t matter if you know much about politics. The important thing is to vote.” In both cases, incompetent decision-making can hurt innocent people.

…gör han en snygg referens till Platons skeppsanalogi om demokrati i Staten. Det är ett stort problem att röstare oftast är korkade.

Vart vill jag komma med det här? Att det här är ett farligt problem, också för att det har farliga lösningar. Många av lösningarna på problemet står emot ett annat viktigt demokratiskt ideal, det om representation av alla. Jag tror inte att ens de smartaste i samhället har förmågan att rösta på ett helt osjälviskt sätt. Ett system som hindrar korkade från att rösta blir också ett system som missgynnar korkade.

Värre är, korkade är oftast lågutbildade. Lågutbildade är oftast fattiga. Vi riskerar alltså ett system som missgynnar fattiga. Men det finns sunda system som löser problemet med korkade röstare. Att höja den allmäna utbildningsnivån för alla skulle ge önskade resultat. Höj kraven på allmän utbildning, subventionera all utbildning som inte är gratis, gör det lättare för fattiga att utbilda sig. Då kommer alla röstare att bli mer kompetenta.

“Varför bedriver vi vård och omsorg överhuvudtaget? Jo, därför att det är en av de saker som gör oss till människor och som skiljer oss från djuren. Vi har förmågor till empati och medkänsla som driver oss att försöka lindra, bota och vårda människor som på olika sätt är utsatta.”

Jag blev irriterad över det speciesistiska, så jag kommenterade.

In fact, whenever I discuss philosophy or listen to others doing so, I enjoy it enormously, quite apart from thinking it’s doing me good. But when I hear other kinds of discussion, especially the talk of rich businessmen like you, I get bored and feel sorry for you and your friends, because you think you’re doing something important, when you’re not. Perhaps you regard me as a failure, and I think you’re right. But I don’t think you’re a failure, I know you are.

En kort passage av Apollodorus i Platons dialog Symposion. En klen tröst – men likväl en tröst – i en värld där filosofer inte uppskattas på en hård marknad.