Jag ser demokratin i första hand som en säkerhetsventil, som syftar till att hålla nere mängden våld i den politiska processen. Det finns ingen garanti för att demokratiskt fattade beslut nödvändigtvis är bra eller lämpliga, men blir de allt för uppenbart dåliga finns det en mekanism för att rätta till dem utan en massa splatter på gatorna.

Själva splatterskyddet är faktiskt ganska elegant konststruerat. Det garanterar att innan någon oppositionsrörelse kan få ihop så starkt stöd att de skulle kunna lyckas med väpnad kamp, har de redan fått makten på ett oblodigt sätt genom den demokratiska processen.

Det är enkel matematik. För att lyckas med väpnad kamp behöver man ett folkligt stöd på bortåt 80-90%. Så var det till exempel för gerillasidan i den kubanska revolutionen och i Vietnamkriget. Både Che Guevara och Henry Kissinger är helt överens när de skriver om sina respektive erfarenheter. Det är folkligt stöd som är det centrala när det gäller väpnad kamp.

Just de två herrarna torde väl ha olika åsikter om det mesta här i världen, men när det gäller gerillakrig har de båda direkt erfarenhet och vet vad de pratar om. När de två är överens om precis det ämnet, då anser jag det vara ett faktum.

Det fina med att man behöver 80-90% stöd för att vinna väpnad kamp, är förstås att även i en ganska visset fungerande demokrati, räcker det med 60-70% för att ta makten fredligt.

Räcker det? Nej, Engström gör följande tillägg senare i texten:

Tyvärr finns det en lucka i det i övrigt så listigt konstruerade splatterskyddet. Demokratin kan visserligen aldrig hotas av att någon inhemsk folklig grupp tar makten med våld. Däremot kan den kan den avskaffa sig själv.

Säkerhetsventilen demokrati fungerar bara så länge grundförutsättningarna för demokratin finns kvar. Yttrandefrihet, att även personer vi inte gillar ska få säga saker som vi tycker är fel. Informationsfrihet, att vi ska ha rätt att ta del av information även om myndigheterna tycker den är olämplig. Att våra göranden och låtanden inte övervakas och registreras. Rätten att uttrycka tankar privat utan att myndigheterna eller någon annan avlyssnar en.

Om staten i god demokratisk ordning bestämmer sig för att börja inskränka på de här grundläggande rättigheterna, då ökar riskerna för demokratin. När man väl har installerat systemen för censur eller ”filtrering” av vad medborgarna får ta del av för information, då är det lätt att utöka vad som ska filtreras bort. När man väl har ett övervakningssystem för att leta efter terrorister, då kan man lika gärna använda det för att hitta helt fredliga politiskt radikala personer.

Så för att sammanfatta: genom att ha en demokratisk beslutsordning, samt en arena för demokratisk debatt, ser vi till att demokratin hanterar problem med missnöje innan problemen blir så stora att våldsamma kupper genomförs. På det sättet försvarar Christian Engström: 1) den demokratiska beslutsordningen – i någon form, samt 2) rättigheter som säkerställer att det finns möjlighet att fritt utbyta åsikter. Jag har ett tre punkter av kritik mot det.

1. Teorin försvarar en alldeles för snäv demokrati. Låter det inte som en väldigt tråkig syn på demokrati? Jag vill ha mer kött i min demokrati. Hur ska den här teorin försvara fri press, granskning av det allmänna, långsiktighet och ansvarsutkrävande i besluten, grundläggande sociala rättigheter et cetera? Det nöjer sig med att etablera att folk ska få diskutera och rösta. Inget mer.

2. Teorin försvarar inte yttrandefrihet eller informationsfrihet, vilket den utger sig för att göra. Ponera att vi skulle ha en demokratisk beslutsordning. Vi skulle från första året i skolan få mängder av undervisning som pekade på hur onödig yttrandefrihet var, och hur bara den sittande regeringens politik var. Hur mycket missnöje mot systemet skulle bildas? Troligen inte så mycket. Då har vi ju redan ett splatterskydd.

Eller ponera att vi börjar diskutera utsträckningen av dessa “demokratins grundförutsättningar”.  Istället för att ha yttrandefrihet och informationsfrihet för alla, hela tiden, kan vi ha speciella center där medborgare kan komma och diskutera fritt. Varför är yttrandefrihet utanför dessa forum en grundförutsättning? Det är det inte. Eller ponera att vi istället för att ha yttrandefrihet och informationsfrihet för alla, hela tiden, skulle ha det under speciella tider, som fyra månader innan valen? Det skulle fylla samma funktion. Det är oklart varför vi måste ha så mycket yttrandefrihet för att fylla demokratins grundförutsättningar.

3. Men mest avgörande, teorin är inget splatterskydd. Vad är våld? Det varierar helt beroende på vem en frågar, och kanske ännu mer beroende på den politiska tillhörigheten hos den en frågar. Våldet hos Engström är militärkupper mot demokratin. Men om det är det enda våld demokratin fungerar mot är det ett ganska dåligt splatterskydd. Vad händer med allt annat våld? Det politiska våldet i vår västerländska demokrati kan ganska grovt delas upp i två kategorier: 1) det våld som skapas av det politiska systemet och 2) det våld som tillåts inom det politiska systemet.

I grupp 1 har vi för det första de som dör av hunger och sjukdomar trots att det finns goda möjligheter att hjälpa dem. Det gäller medborgare, men det gäller framför allt papperslösa och folk på flykt. Det gäller även de som misshandlas eller mördas på jakt efter mat, vård, medborgarskap eller annat. Dessa är alltså det direkta resultatet av vårt ekonomiska system och vårt system av nationalstater. I gruppen har vi även de som utsätts för polisiärt eller militärt våld. Det våldet är ett direkt resultat av polisens och militärens juridiska befogenheter samt deras lagliga beväpning. Det är politik, alltihopa.

I grupp 2 har vi ganska stora strukturella problem vad gäller våld mot framför allt kvinnor, invandrare, icke cis-heterosexuella personer och andra grupper som utsätts för strukturellt våld i samhället. Är inte våldet mot dem att ses som ett strukturellt politiskt misslyckande som demokratin varit oförmögen att hantera? Om teorin ska kalla sig ett splatterskydd måste den kunna förklara varför dessa grupper inte skyddas från splattret.

Alternativet: En ny demokratisk modell som även bygger på demokratisk styrning av ekonomin, ekonomisk jämlikhet och där beslut tar informerat, kritiskt och med klassperspektiv. En demokratisk modell som snarare rättfärdigas av rättvisa och allmänhetens bästa.

Dessutom är det vanligt att man besvarar frågor om moraliskt ansvar med att fråga vem det är som ska lösa problem. Om de rika har byggt en industri som mördar icke-mänskliga djur på löpande band och förstör klimatet, varför är det vi fattiga som ska offra vårt kött och våra flygresor för att fixa det?

Men frågan är ju var gränsen går. Visst, det kanske inte är ens plikt att bli vegan eller nykterist eller bojkotta ockupationsvaror. Men varför är det då ens plikt att stödstrejka? Eller att rösta? Att demonstrera? Självklart är det många kampmetoder där ens individuella deltagande inte gör någon skillnad, och självklart är det problematiskt att påstå att de som inte är med och fattar besluten bör vara de som städar upp efter dess konsekvenser också. Men finns det inte rimligare sätt att resonera?

Bör inte ens kampmetoder snarare utgå ifrån någon typ av konsekvenstänkande. Att jag låter bli att äta icke-mänskliga djur påverkar inte djurindustrin särskilt mycket direkt, men att göra veganism till en större rörelse har potential att påverka djurindustrin. Att ständigt kritisera maktförhållandena mellan människor och andra djur och att ständigt ifrågasätta djurätande skulle kunna påverka. Om de görs tillsammans av många. Valet av kampmetoder bör inte utgå ifrån strukturalistiska analyser av vad som är rätt, utan konsekvensanalyser av vad som funkar i kampen mot de problem man vill motverka. Att man inte har orsakat problem gör en kanske inte ansvarig för att lösa dem, men om man har möjligheten att lösa dem, varför ska man då inte försöka?

Visst finns det ett problem i att fokusera på individuella kampformer i en värld av strukturella problem, men individuella och strukturella metoder står inte i konflikt. Det går att föra en politik för djurrätt samtidigt som man är vegan. Det går att bojkotta de mest utsugande företagen samtidigt som man för en parlamentarisk eller utomparlamentarisk kamp för en progressivt omfördelande politik. Det finns säkert till och med synergieffekter att hitta.

En annan kritik av individuella kampformer som bojkott och konsumentmakt är att det riskerar att utmynna i någon slags slacktivism. Att en nöjer sig med att äta rätt och åka rätt till jobbet och slutar vara radikal där. Jag skulle vilja ifrågasätta det. Jag har inte sett något stöd för tesen, och för mig känns det snarare tvärtom. Att jag förändrar mina egna vanor gör att jag investerar mer stolthet och identitet i kampen, och det gör att jag kan föra kampen mer rakryggat.

Slutsatsen blir för mig denna: Det är asviktigt med en moraliserande vänster. Att avmoralisera frågor är knappast bättre än att avpolitisera frågor. När frågor inte politiseras eller moraliseras blir de borgerligt politiserade eller borgerligt moraliserade. Status quo försvaras. Men samtidigt är det asviktigt att varva praktiken med kritiken. Det är alltid viktigt att analysera hur moraliserandet går till. Uppnår vi några större progressiva resultat genom att basha invandrare för halalslakt? Knappast, snarare spelar vi rasisterna i händerna. Då kanske vi ska låta bli. Uppnår vi några större progressiva resultat genom att anklaga underklassen när de inte köper ekologisk mat? Troligen inte det heller. Men att stärka bojkotten av ockupationsekonomier och affärer som utnyttjar papperslösa kan vi uppnå resultat. Att stärka veganrörelsen är viktigt. Det ska vi inte vara ett dugg rädda för. Om det inte är en moraliserade vänster, är det inget för mig.

Över svångremmens Europa, åtstramningens USA och auktoritär­kapitalismens Asien ser Zizek en ny företagsvänlig mjukfascism torna upp sig vid horisonten. Till skillnad från den traditionella fascismen med dess asketiska ideal framträder mjukfascismen som en blandning av ”permanent undantagstillstånd och permanenta orgier”.

– En paradoxalt konsumistisk och sexuellt tilllåtande fascism. Det är därför jag tror att Berlusconi är en försmak av framtiden. Det är som att ha bröderna Marx eller far Ubu vid makten.

Så skriver Dagens Nyheter i sin intervju med Slavoj Žižek, ”Doktor Žižek samtidsdiagnoser“. Jag brukar sammanfatta det med att Berlusconis Italien är framtiden för den västerländska kapitalismen. Det är en syn som är hämtad från de faktiska förhållandena i Italien, men som svagt påminner om delar av Huxleys magnum opus. Ibland verkar Žižeks diagnos alltför avlägsen, men ibland känns den också helt rätt. Ett av de senare fallen inträffade häromdagen på Intressemässan, som jag var på för Ung Pirat. Tanken var att gymnasieelever skulle få komma i kontakt med ideella politiska organisationer för att bli aktiva. Mässan hölls på Flustret, som vanligtvis är en nattklubb.

När jag kom in såg jag alla organisationer stå omkring vid bord i rummet, de sju ungdomsförbunden, vi, SUF, (RKU kom aldrig), SDU, några feministiska och antirasistiska grupper, kulturföreningar och andra föreningar. Stämningen var som vid ett mingel, och jag tror att de flesta utställare pratade lika mycket med varandra som med eleverna som besökte. Det var lite som en fest, snarare än som politik.

Vad som också var som en fest var inredningen. Mitt i lokalen var en jättestor bar, komplett med de flesta sorters starksprit man kan behöva en kväll, ett blackjackbord, nattklubbslampor som lyste upp halva lokalen och högljudd och typisk nattklubbsmusik. När arrangörerna använde mikrofonen vid scenen var det karismatiskt och upplivande, och jag hörde danstävlingar påbjudas. Vad “åsiktsmaskinen” var för jippo vet jag inte, men det sköttes också vid scenen.

Postpolitik är ett begrepp som används för att beskriva ett politiskt tillstånd i vilket de traditionella ideologierna och den traditionella praktiken inom dessa ideologier har försvagats eller försvunnit – samtidigt som de finns kvar som symboler (partisymboler, politiska färger) eller varumärken (partier, politiska allianser). [Wikipedia]

Om samförståndsandan visar på den traditionella konfliktsbaserade politikens död visar sådana här tillställningar på den uppenbarande postpolitikens födelse. Att politik är att festa är ingenting någon skäms för. Snarare verkar det vara en grundförutsättning för politikens rumsägande. Politik ska vara kul och lockande. Varför syssla med de tråkiga sakerna som beslutsprocesser, politiska konfliktlinjer, historieanalys och politisk teori när man kan samlas och festa istället?

Med  parollen “Det är alltid roligare att vara flera” lanserar MUF sin kampanj för att värva 3000 personer. I en hel video får vi bara ett enda repeterande budskap – vi ska värva 3000 medlemmar. Postpolitiken har klätts av från sina tidigare attribut, de ytliga försöken till politisk vilja, de kvasipolitiska slagorden och lögnen om en utopi. Kvar är bara tron på det samtida tillståndet och en vag känsla av tillhörighet. Självklart är det inte en tillhörighet till något. Det är en odefinierad tillhörighet till varandra. Ingen utesluts, ingen omsluts. Politik blir en familj utan familjeband, en fest utan anledning, ett sätt att bara vara.

Därför är det inte så konstigt att KDUare dansar på samma dansgolv som sossar, att sverigedemokrater minglar på samma fest som Diskrimineringsbyrån, att SUF äter samma mat som MUF. Festen är det nya samförståndet. Det är den nya normen för hur politik äger rum. Jag vet inte om det är värre än samförståndet, men det är iallafall inte bättre.

Vad händer när politiker från hela spektrat ständigt lunchar med varandra, när de hänger på samma fester och går på samma evenemang? Vi vet ju själva hur vi agerar på fester. Målet är att ha trevligt, och att vara trevlig mot varandra. Det är sällan man diskuterar konfliktlinjer. De stryks över och ignoreras. Istället fokuserar man på gemensamma beröringspunkter och intressen. Istället för att konstatera att progressiva och reaktionära inte har något gemensamt, att det finns en tydlig och definierande konfliktlinje mellan rasister och såväl antirasister som socialister et cetera. I samförståndet anpassas alla efter åsikterna, men i festen anpassas åsikterna efter alla.

Žižek beskriver för Dagens Nyheter den politiska utvecklingen såhär:

“Förut hade de flesta länder ett mittenhögerparti och ett mittenväns­terparti. I dag blir det allt vanligare med ett enda stort parti, låt oss kalla det kapitalets parti: teknokratiskt, gans­ka effektivt och halvprogressivt i sociala frågor. Den enda politiska kraft som utmanar detta är främlingsfientliga högerpopulister, vilket skapar en tragisk dynamik”

Vad Žižek verkar beskriva är snarare samförståndspolitiken. I festens politik har jag svårt att tänka mig att ens den konflikten kommer att finnas. Berlusconis Italien är framtiden för den västerländska kapitalismen.

Tanken är såhär: Fotografen filmar en kvinna som läser ett par sidor ur en bok de själva valt, som enligt instruktioner “betyder något för dem”. Utanför bild masserar en assistent kvinnan med en vibrator tills hon får orgasm. Hittils verkar fotografen ha filmat fyra kvinnor (1, 2, 3, 4) varav en är pornografisk skådespelare. Det framgår inte riktigt om skådespelarna är betalda eller inte. Men jag tycker att frågan är lite irrelevant. Det är ganska klart att de isåfall är inhyrda som skådespelare och inte porrskådespelare. Projektet verkar seriöst, och är snarare modest gränsöverträdande än faktiskt objektifierande och pornografiskt.

Konstnären får frågan om medverkande män och svarar att “I don’t know if they’d be quite perfect for this series, lacking the historical connections to the conceptual tie-in with medical hysteria.” Det är ett svar jag kan förstå. Projektet blir intressantare av att porträttera just kvinnlig sexualitet.

Men vad vill konstnären egentligen säga?

I the Daily Dot förklarar konstnären det såhär:

“I’m quite fascinated with the concepts of control and release when it comes to portraiture, especially in this modern of era of social networking profile self-portraits and Instagram, when everyone has a well-practiced notion of personal branding. What’s left for the portraitist to capture? One can shock the sitter out of that plastic smile.”

Men ännu senare i artikeln kommer det mest intressanta spåret:

“What I’m interested in is the battle the individual has between mind and body, and where the front line is, and how I can manipulate it. Further, I’m interested in how cultures draw a dividing line between acceptable and forbidden, between high and low, between what can be applauded and what must remain hidden. This project is pushing boundaries in all those directions.”

Här kommer ett allvarligt ifrågasättande av vår syn på kvinnlig sexualitet som jag tycker är relevant. Kvinnlig sexualitet är något som sällan förstås som intellektuellt. Det märks framför allt på diskursen kring kvinnlig homosexualitet, som alltid är porrig men aldrig är kärleksfull. Intentionen är sålunda bra, för konstverket försöker utmana en norm som är viktig att krossa. Men lyckas det? Tveksamt. Jag får snarare känslan av att konstverken reducerar de kvinnornas intellekt till deras (väldigt objektifierade) sexualitet. Fokus verkar ligga på orgasmen, iochmed att det ändå är orgasmen som sticker ut.

Reid Singer pratar i Artinfo om kombinationen av hög och låg konst, i blandandet av klassisk litteratur och sex. Men är det överhuvudtaget intressant? Är inte det bara poänglös postmodernism? Jag ifrågasätter gärna uppdelningen, men inte för ifrågasättandets skull. Ge mig ett konstverk som lyckas gestalta varför uppdelningen bör brytas, så kommer jag att applådera. Tills dess, respektera traditionen.

Att läsa Stoyas och Danielle Ezzos egna texter om deras insatser som skådespelare är nog ett måste.

Min slutgiltiga dom är nog denna: Konstnären har ett intressant spår när han försöker överbrygga uppdelningen mellan kropp och intellekt som så hårt har präglat synen på kvinnlig sexualitet till det sämre. Men konstnären har valt helt fel metod, och lyckas inte undvika det ganska objektifierande i den manliga blicken. Förhoppningsvis tas temat upp av någon annan.

Så vad är det som ger just arttillhörigheten en sådan vikt att den tillåts – i grova drag – måla gränsen mellan personblivande och ickepersonvarande? Vad i artuppsättningen ger material och grund till den process som personblivandet är? Är det något i generna? Knappast, vi anser ändå inte foster vara personer. Vi anser inte självständiga kroppsdelar – som ju bär samma arvsmassa – vara personer.

Är det något i arttillhörigheten som tvingar fram vissa egenskaper som är unika för mänskligheten? Den frågan har jag behandlat kort i min B-uppsats:

 För det andra är människan knappast ensam om egenskaperna. Samhällsbyggande och altruismfinns till och med i väldigt hög grad hos insekter som myror och bin, och är vanligt förekommande bland de flesta djurgrupper. Textbaserad kommunikation med mänskligt språk i utvecklade former har skett mellan människor och andra primater (Singer, 2009:104-105). Apor har lärts att använda moneräta system och spela på lotteri vilket torde bevisa att de är kapabla att tänka logiskt och planera inför framtiden (Levitt and Dubner 2009:211-216). Studier har visat att till och medkycklingar känner empati (Edgar, Lowe, Paul, Nicol, 2011). (Gerson, 2011:10)

Det verkar svårt att betvivla att fler arter än människan kan agera moraliskt, förstå samhälleliga system och konventioner. Det verkar också svårt att betvivla att fler arter än människan kan agera rationellt och vara självmedveten.

Den andra invändningen tas upp bäst av Peter Singer i Animal Liberation och Praktisk Etik. Om vi grundar personblivandet i kognitiva egenskaper, vad händer då med de människor som inte har dessa egenskaperna? Kan vi utesluta senildementa, förståndshandikappade och spädbarn från vårt system för personblivande? (Singer, 1996:62,2009:19-20)

Här brukar folk svara nej, och försvara det på ett väldigt intressant sätt. Folk brukar svara att vi som ett samhälle måste ta hänsyn till alla dessa människor utan personblivandeegenskaperna. Vi ska inte acceptera att medlemmar ur samhället behandlas hursomhelst. Vi vill inte ha flera grupper av människor i samhället, där den ena ses som bättre än den andre. Här finns det lite olika taktiker. En kan påpeka hur inkonsekvent och cirkulärt det är att definiera gruppen efter vilka som har grupprättigheter och sedan definiera vilka som har grupprättigheter utifrån vilka som ingår i gruppen. Det är ganska vanligt.

Men jag tror att vi bör arbeta mer med det svaret än att bara avfärda det som ologiskt. Att förstå det svaret kan vara nyckeln till att förstå den process som personblivandet är, och hur processen är en del av att bygga upp en speciesistisk världsbild. Jag vill lansera ett par teser om personblivandet:

§1 Personblivandet måste förstås som en social och historisk process. Vi kan inte avfärda personblivandet som irrationellt. Det har sin grund i det samhälle vi lever i och den historia vi gått igenom. Det finns i princip inte argument för personblivandets pågående natur, men det finns anledningar. Vi behöver särskilja dem ifrån varandra för att förstå dem.

§2 Personblivandet har alltid varit en del av en förtryckarkultur. Under större delen av västvärldens historia har det socialt skapade könet varit ett sätt göra personer. Mannen blev en person, kvinnan blev mannens andra del. I många delar av världshistorien – framför allt i västs kolonialism – har den socialt skapade rasen varit en ett sätt att göra personer. Vita var personer, icke-vita var slavar.

§3 Personblivandets historia har präglat vårt språk och vår kultur. Att kalla kvinnor för kossor eller kvigor, eller att kalla araber för apor, är inget som uppstått ur ett vakuum. Icke-mänskliga djur har länge varit referenspunkten för personblivandet.

§4 När vi vill avpersonifiera andra, ser vi det som dehumaniserande. Vi kallar varandra svin, vi grisar, vi är dumma som kor och vi är menlösa som myggor. Att jämföra någon med en icke-människa är att negera dennes personvarande.

§5 Personblivandet är en aktiv process. Det är inte ett sätt vi beskriver omvärlden, det är ett sätt vi gör omvärlden. Precis som vi gör kön, precis som vi gör ras, precis som vi gör marknaden; så måste vi också göra art. Utan att vi aktivt reproducerar processen finns den inte.

§6 Personblivandet förändrar hur vi förhåller oss till andra, både moraliskt, epistemologiskt och metafysiskt. Vi skulle aldrig ifrågasätta en dövstum persons förmåga att uppfatta smärta, trots oförmågan att kommunicera det. Däremot finns det många som betvivlar icke-människors förmåga att känna smärta (Descartes, 1996:34, om man vill ha en kändis). Det är något Singer utrett extremt genomgående  (Singer and Mason, 2007:130-131, Singer, 1996:70, 2009:10-15). Det finns skäl att återkomma till detta.

§7 Parallellt med personblivandet sker en nästan ännu intressantare process som är ännu mer värd att studera, djurblivandet. Samtidigt som vi gör personer måste vi också göra djur – en kategori av liv som är medvetet, men som inte är personer. Homogeniserandet av Djur är långt mycket värre än homogeniserandet av Personer. Att tala om Djur är ontologiskt absurdt. Hur mycket har en mus gemensamt med en schimpans? Hur mycket har ett knott gemensamt med en mus? När Deleuze talar om att vi istället för att se två kön borde se tusen pyttesmå kön har Deleuze inte ens börjat att ge sig in på artbegreppet.

Som sagt finns det skäl att återkomma till §5. Det är något väldigt skumt med hur vi uppfattar ickepersoner, och hur vi uppfattar personer. När folk framhäver det mänskliga görs det alltid i relation till djuren. Till skillnad från dem är vi rationella. Till skillnad från dem är vi moraliska och empatiska. Till skillnad från dem har vi en fri vilja. Till skillnad från dem är vi konstnärliga och kärleksfulla. Vi är inte som djuren. Vi har ett civiliserat samhälle. Hos djuren är det barbari.

Så har det låtit i alla tider. Till skillnad från kvinnan har den vite mannen alltid varit rationell. Till skillnad från juden har den vite mannen alltid varit moralisk och empatisk. Till skillnad från den svarte har den vite mannen alltid haft en fri vilja. De fattiga bryr sig bara om att dricka, äta och ligga runt, medan den bildade aristokratin självklart har ett sinne för konst och kärlek. På så sätt har existensen av den avskilda gruppen personer kunnat reproduceras i motsättning till de andra sedan man började dela upp folk i personer och djur. På det sättet är personblivandet i allra högsta grad en historisk process. Den har alltid förändrats med vilka den härskande klassen velat inkludera.

Vad vi behöver är en djurrättsrörelsens queerrörelse. Vi behöver en rörelse som aktivt kämpar emot, inte bara förtryck baserat på arttillhörighet, utan arttillhörighetens skapande i sig. Först när vi ser individer och grupper för vilka de är, och inte huruvida de är människor eller inte, kan vi på allvar förstå oss på de icke-mänskliga djuren.

Här tror jag att bakgrundsfrågan om rösträtt för primater kan vara intressant. Den illustrerar på ett väldigt tydligt sätt hur vi homogeniserar Djur. Många primater skulle säkert kunna få en överblick över valet, och rösta någorlunda informerat.

Descartes, R., 1996 [1637]. Discourse on the Method and Meditations on First Philosophy (ed.Weissman, D.) New Haven & London: Yale University Press.

Edgar, J. L., Lowe, J. C., Paul, E. S. and Nicol, C. J., 2011. Avian maternal response to chick distress. Proceedings of the Royal Society B, [e-journal] Volume number (Issue/part number),Abstract. Tillgänglig via Proceedings of the Royal Society B [Läst 29 April 2011].

Gerson, I. T., 2009. Är moraliskt positiv särbehandling av människor berättigat?

Levitt, S. D. and Dubner, S. J., 2009. Superfreakonomics – Global Cooling, patriotic prostitutes &why suicide bombers should buy life insurance. London: Penguin Books Ltd.

Singer, P. & Mason, J., 2006 Eating – What we eat and why it matters. London: Arrow Books.

Singer, P., 2009,  Animal Liberation . 4th ed. New York: HarperCollins Publishers.

Singer, P., 1996, Praktisk etik. 2 nd ed. Översatt från engelska av Josefsson, J. Stockholm: Thales

Men idag ändrade jag mig. Jag ändrade mig efter att ha läst Bourdieu. Jag har alltså läst ett kapitel i Bourdieus “Kultursociologiska texter” som heter Det sociala rummet och dess omvandlingar. I texten tar Bourdieu upp hur samhällets olika områden av yrkesgrupper har olika social status och olika platser i samhällets hierarki. Han tar också upp hur dessa kan förändras. Han skriver bland annat såhär:

Sanningen om en klass eller klassfraktion uttrycks med andra ord i dess köns- och åldersfördelning, och kanske ännu mer (eftersom dess framtid står på spel) i hur denna fördelning utvecklas över tid: utmärkande för de lägsta positionerna är en betydande – och växande – andel invandrare och/eller kvinnor (icke yrkesutbildande arbetare, diversearbetare) eller invandrarkvinnor (städerskor). Det är heller ingen tillfällighet att tjänste- och vårdyrken som medicinsk och social omvårdnad, liksom hela kroppsvårdsmarknaden med traditionella yrken som frisörens och nyare som skönhetsexpertens, och i synnerhet verksamhet i hemmen – yrken som sammanför bägge dimensionerna i det som brukar definieras som kvinnliga uppgifter: omsorg och hem – praktiskt taget helt och hållet är reserverade för kvinnor. Det är heller ingen tillfällighet att de klasser och klassfraktioner som har flest äldre medlemmar, exempelvis lantbrukare och företagare inom industri och handel, också är de som är på väg utför; för flertalet ungdomar med sådan bakgrund är konverteringen av det kapital de ärvt – en konvertering som leder in på expenanderande yrkesområden – enda sättet att undslippa den kollektiva nedgången. Likaså är en ökande andel kvinnor ett uttryck för ett yrkes hela framtid; att kvinnorna blir fler uttrycker i synnerhet den absoluta eller relativa minskning av yrkets värde som kan bottna i en omvandling av själva arbetets karaktär eller organisering (detta är exempelvis fallet med kontorsarbetetnär de mekaniska och repetativa uppgifterna, som vanligen överlåts poå kvinnorna, blir fler) eller en förändring i yrkets relativa position i det sociala rummet (vilket är fallet med gymnasie- och högskolelärarna, vars position påverkats av att yrkeskårens ställning överlag blivit en annan i takt med att antalet positioner blivit fler).

Så detta är vad jag tror att kvotering av bolagsstyrelser kan uppnå: Lägre löner och lägre status för bolagsstyrelser. Bolagsstyrelsernas skämtlöner kan behöva sänkas, och detta kanske är sättet att göra det.

Postpolitik är ett begrepp som används för att beskriva ett politiskt tillstånd i vilket de traditionella ideologierna och den traditionella praktiken inom dessa ideologier har försvagats eller försvunnit – samtidigt som de finns kvar som symboler (partisymboler, politiska färger) eller varumärken (partier, politiska allianser). [Wikipedia]

Den svenska politiska debatten i det offentliga domineras av postpolitik. Det kan knappast ha blivit tydligare än när Moderaterna häromdagen släppte en kampanj om att de älskar människor. Tydligen älskar de barn också. Tidigare har de sagt att de älskar jobb. Det är visserligen ett försvar för lönearbetet, men lönearbetet är knappast något som kritiseras i den svenska politiken. Så det går inte att säga att det faktiskt är ett politiskt ställningstagande i dagens debatt.

Lite mer politiskt – men inte mycket mer politiskt – är deras ungdomsförbund som älskar att äga. Ännu ett kärleksord till något som av de flesta uppfattas som något odelat positivt. Visst har det inneburit ett fåtal konkreta åsikter, som en kritik av hyresrätterna. Men på det stora hela är det lika postpolitiskt som alla andra konservativa kärleksförklaringar. Jag älskar demokrati. Jag älskar kommunikation. Jag älskar miljön. Vad som helst för att bygga upp en fin identitet.

Postpolitiken är i allra högsta grad ett faktum, även bland företagen. Även om du säljer hamburgare eller flygresor kan du sälja “klimatsmarta” produkter eller tjänster. Du kan ändå ha en miljöpolicy. Du kan ändå skapa en identitet. Avpolitisera det materiella, politisera och marknadsför identitetsförpackningen. Du kan till och med flyga ett stort gäng svenska ungdomar och artister till Thailand för att ha en “hållbarhetsfestival”.

Postpolitiken är inte bara skadlig, utan vittnar om en unken och översittande attityd gentemot både medborgare och gentemot demokratin. Den sätter en tydlig gräns mellan de som producerar de politiska åsikterna och de som konsumerar de politiska åsikterna. Den skapar ett gränssnitt som inte är dialog eller diskussion, utan marknadsföring. Med rätt utspel, artiklar, retorik och varumärke övertygas väljare att “bli” partipolitisk. Rasmus Fleischer beskriver postpolitikens medborgare rätt bra:

“Jag vill identifiera två stycken föreställningar som, även om de inte uttalas rakt på sak, tycks genomsyra den etablerade synen på allmänna val som råder i Sverige. Bägge är, när man tänker efter, ganska underliga.
För det första har vi en variant på det kategoriska imperativet – man ska rösta som om alla andra skulle rösta likadant. Följaktligen ska tanken på hur ett parti skulle agera i egen majoritet vägleda ens röstande. Givetvis är det helt absurt, om man tror på att poängen med val var att skapa politisk pluralism. Men tendensen finns åtminstone där.
För det andra finns bland oss nordbor en idé, som kanske är lutheranskt färgad, om att ens själ genom röstandet bekänner sig till ett politiskt parti. Vad som räknas är inte så mycket röstandet som handling, utan den lära man svär trohet till. Moralen är att medborgaren bör läsa igenom alla partiernas program, jämföra dem med sina egna uppfattningar (som antas existera inne i huvudet, också i form av en uppsättning programpunkter) och lägga sin röst på det parti där överensstämmelsen är störst. Metoden kommer till praktiskt uttryck i tidningarnas tester.”

Det är alltså inte så det är (än), men det är i den riktningen den postpolitiska processen styr medborgarna. Det är en process som påverkar medborgare såväl som partier, som mer och mer blir åtskilda grupper. (Ett symptom på den skillnaden är att jag under hela Juholtgrejen i media aldrig märkte av något kaos eller någon oro bland de vänner jag har i S. “Krisen”, om den finns, förefaller vara isolerad till en bredare partitopp.) Det verkar för mig som att det påverkat Socialdemokraterna mycket. Lisa Magnusson skriver:

“När Socialdemokraterna gjorde dåligt ifrån sig i förra valet så hade de inte självförtroende nog att tänka att politiken de förespråkar i grunden är bra och rätt, och att de måste fortsätta sitt arbete med att övertyga väljarna om fördelarna med den. Istället talade dåvarande partiledaren Mona Sahlin i termer om att man ”inte lyssnat” tillräckligt, att politiken man gått till val på var ”felaktig”. Det vill säga, Socialdemokraterna uppfattar det inte som sin huvudsakliga uppgift att företräda vissa politiska värderingar, deras mål är istället att tillskansa sig så mycket makt som möjligt genom att vända kappan efter vinden och vara som en ständig provsticka på det svenska folkets åsikter. Detta, menar jag, visar på ett förakt, dels mot politiken, men framför allt mot de befintliga väljarna.”

Piratpartiet däremot, har varit en stark reaktion mot postpolitiken. Tyvärr kan jag inte säga att det varit positivt. Man har gjort politiken till en ren fråga om konsekventialism. Rösta på oss, för att genomföra våra sakfrågor. När vi kommer in i riksdagen kommer vi att kohandla för att kunna driva våra frågor så bra som möjligt. Det är den Bästa Taktiken du kan använda. Jag vet inte hur mycket mer demokratiskt långsiktigt det är. Problemet illustreras bra av Nicholas Miles:

Det har funnits ett reaktionärt motstånd mot att skapa en ideologi – en idémässig bakgrund – till Piratpartiet. Vi har hållt oss till sakpolitiken, taktiken och retoriken utan att vilja blanda in moraliska föreställningar, djupare politiska värderingar och en metafysisk dimension. Vi har gjort politiken till en vara, där penningformen är röster och mandat. Vi har reducerat oss själva från levande och tänkande parlamentariker med ansvar och identitet, till ett knippe åsikter. Jag hoppas att vi i Piratpartiet kan bygga vidare från t.ex. Klara Tovhults text.

Detta är postpolitikens aktion och reaktion, tes och antites. En grupp som gör politik till identitet, och en grupp som tar bort identiteten från politiken.