Vad betyder utbildning i en tid då vi har hela internet i fickan? Är det en mänsklig rättighet att ha internet i fickan?

Vilka egenskaper har vårt biologiska minne i jämförelse med internets algoritmer för minneslagring och hågkomst? Om vi nu börjar använda teknik som ersätter eller utvidgar våra kognitiva funktioner, vilka fördelar och nackdelar finns med denna utveckling?

Vems ansvar är det att se till att konsumenter och väljare kan tillämpa kritiskt tänkande på riktigt, så att vi fattar välbalanserade beslut och inte delar med oss av tvivelaktig eller rent felaktig information till andra, som i sin tur sprider den vidare – för att de inte heller vet bättre?

Hur bör våra utbildningsväsenden reagera på det nya kunskapssamhället och den snabbt växande mängden information? Hur bör universiteten anpassa sig för att överleva och addera så mycket värde som möjligt till människors liv?

Hur samarbetar vi bäst för att realisera ett helhetsperspektiv som löpande tar hänsyn till all ny information?

På måndag kväll bjuder Människa+ in medlemmar, studenter, er som arbetar i de relevanta områdena samt den intresserade allmänheten till att diskutera detta. Vi har bokat källarvåningen på Restaurang KGB (T-bana: Hötorget) i Stockholm.

Kom dit du också! (Jag ber om ursäkt för att enda länken är en facebooklänk, men det är den enda länken jag lyckats hitta)

Det råder liten tvekan om att Platon skriver om mäns kärlek. Huvudpersonen i Platons dialoger, Sokrates, är en man som diskuterar med män. Kvinnor har inget rum i de diskussioner som sker mellan männen i Platons dialoger, vilket tydligt visas i början av dialogen Symposion (176e) när rummets enda kvinna, den flöjtspelande flickan, avvisas till ”husets andra kvinnor” för att männen ska diskutera.

Det är också tydligt att de diskuterar homosexuell kärlek i dialogerna – med ett fåtal undantag. Det som förutsätts i varje dialogs början är att kärlek sker mellan två män, som oftast har en viss åldersskillnad. Jag kommer att gå igenom undantagen senare, men jag anser att de bör ses som perifera i sammanhanget.

Det jag tänker diskutera i den här essän är inte frånvaron av Platons diskussion av annan mellanmänsklig kärlek, även om den är intressant ur framförallt genusvetenskapligt perspektiv. Istället vill jag diskutera Diotima. I dialogen Symposion handlar i princip hela Sokrates tal – som ses som dialogens centrala del – om ett referat av en dialog mellan Sokrates och Diotima. Det anmärkningsvärda är att Diotima är en kvinna – just den part som i resten av Platons kärleksdialoger helt förbises.

Uppsatsen ligger här. Den ligger på gränsområdet mella n klassisk filsofi och genusvetenskap, och kan säkert vara intressant för folk som är intresserad av båda områdena.

det sköna behagar, men på ett fullt intresselöst sätt. Men det estetiska omdömet gör derjämte anspråk på allmängiltighet. Vi fordra, att det, som estetiskt behagar oss, skall behaga alla, hvarigenom det skiljer sig från det angenäma och retande.

Så sammanfattar Nordisk Familjebok från 1881 Kants syn på det intresselösa betraktandet.

Bra soul handlar nästan ­alltid om sex eller krossade hjärtan. En bra artist lyckas få det allmängiltiga att kännas personligt. Veronica Maggio gör blågul soul bättre än de flesta andra i landet just för hon lyckas skriva om sitt krossade hjärta (och sex i årets mest spelade låt) så det känns som det satt i varje bröstkorg.

Hennes låtar har en förmåga att komma fram och krama om en som en gammal vän. Maggio själv känns som ­någon man kommer nära, som man nästan vill trösta efter alla hjärtebedrövelser.

Så inleder Anders Dahlbom en recension av den fantastiska Veronica Maggio i Expressen. Knappast intresselöst, men å andra sidan inleder han stycket med att förklara intresset som konstens mål.

Om man ska raljera över Kant kan man säga att hans teori låter elitistisk. Kant skapar en estetisk teori som passar de privilegierade, som kan slänga av sig sina materiella behov en eftermiddag, gå till konsthallen och bara betrakta. Men man kan också raljera över Dahlbom och kalla hans recension för gubbig, ett förminskande av Maggio som artist till en flicka att ta hand om. Man kan fråga sig om en kvinnlig recensent – oavsett sexualitet – hade kunnat göra samma sak. Raljerandet är dock inte kritik, och det är kritik jag vill syssla med.

Min tolkning av Kant gör klart att det som är kopplat till våra intressen (våra begär i en bredare mening) bara handlar om vad som är angenämt eller oangenämt. Det sköna är frånkopplat våra intressen. Således kan alla uppskatta samma konst, oavsett vilka intresssen de har (om de kan uppskatta konst, dvs.). Vi tycker att god mat är angenäm, men vi tycker att ett verk av Vincent van Gogh är skönt.

Visst, man kan diskutera att tesen huruvida tesen att vi kan betrakta och döma konst oberoende av våra intressen, men det kommer jag inte att göra. Tesen är knappast en estetisk fråga, då det går att ha en diskussion där man kontrafaktiskt förutsätter tesen.

Jag erkänner att min fascination av Veronica Maggio ligger djupt förankrat i mitt intresse. Hennes suggestiva texter, hennes sensuella röst (och utstrålning) och hennes förtrollande ackompanjemang talar till mig på ett väldigt lockande och intresserande sätt. Visst, det skulle säkert kunna finnas en hel del i Maggios musik som inte når och berör mina intressen, men musiken skulle knappast vara bra utan delarna som gjorde det.

Det vore också svårt att ta mycket annan konst på allvar om det inte talade alls till intressena. Kan en ung man uppväxt i Danderyd utan någon som helst erfarenhet av (beroende av) betalt kroppsbelastande arbete uppskatta Jenny Wrangborgs poesi? Troligen inte. Troligen föraktar han allt vad facklig verksamhet och proletär kamp heter.

Vi, lägre ner i samhället, har tvärtom ett intresse som berörs av Jenny Wrangborgs dikter. Vi har ett sinnemässigt intresse i den ihågkomna smärtan och stressen från lönearbetet och ett politiskt intresse i arbetarpolitiska framgångar som blir påmint, samtidigt som Wrangborg lyckas beröra vårt sinne för det språkligt vackra. Oss berör Jenny Wrangborgs dikter. Det vore konstigt att jämföra Jenny Wrangborgs poesi med en maträtt. Oavsett om man gillar hennes poesi eller inte kan nog många erkänna att de som läser den, läser den för den litterära kvalitén och inte av ett sug efter bokstäver och dramaturgi.

På samma sätt som Wrangborgs dikter talar till våra intressen vill jag hävda att Maggios musik talar till våra intressen, till vårt intresse av kärlek, närhet, erotik och närliggande intressen, förutom vårt intresse av toner i samklang, språkligt vacker text och musikaliskt vacker sång. Det konstnärliga ligger inte i att det inte vädjar till våra intressen, utan hur det vädjar till våra intressen. De av Maggios ljudspår jag upplever som sköna är inte de spår som är dansvänliga eller glada (även om många av den är bra), utan de som går djupare in på känslorna kring kropp, kärlek och sexualitet. Det är ofta spår där såväl sången och ackompanjemanget som texten har en stor tyngd av katharsis.

Maggios musik förmedlar en emergerande känsla som bildas av helheten av våra intressen. Vi kan inte längre urskilja vad i musiken som talar till vårt intresse av språkligt vacker text och vad som vädjar till vårt intresse av det vackra i kärlek och andra individer. Jag vill hävda att det är denna emergerande upplevelse som är det sköna, en skönhet som utgår från det materialistiska. Det är den upplevelsen estetiken bör behandla, inte Kants idealistiska tjafs.

Jag förstår ändå vad Kant försöker göra. Kant vill bort från värderelativismen som fortfarande idag dominerar folkestetiken. Det är förståeligt. Men behöver en teori förankrad i intressena vara relativistisk? Nej, den behöver vara värdepluralistisk, no more, no less. Sam Harris förklarar det bra när han säger att vi visserligen inte alltid kan säga att en maträtt är godare än en annan, men vi kan säga att båda maträtterna är godare än löv.

På samma sätt kan vi försöka avgöra vad som är skönt även med en intressebaserad estetisk, utan att nödvändigtvis ställa sköna saker mot varandra och förvänta oss ett klart svar. Jag vill varken hamna i en kulturrelativistisk position, eller en position som bara erkänner Det Enda Objektiva Vackra.

Ändå vill jag komma tillbaka till raljerandet över Dahlboms recension. Även det raljerandet hade poänger. Våra intressen är knappast perfekta. På det sättet kan man inte dra skarpa linjer mellan etik och intressebaserad estetik. Från den antika grekiska konstnärliga sfären kan man hitta många konstverk som skildrar paiderastia. Det är knappast – av goda skäl – uppskattad konst idag. Vi har reviderat våra intressen utefter vår etiska utveckling.

På samma sätt hoppas jag att vi kommer att revidera våra intressen och vår estetik utefter vår etik även i framtiden. Där hoppas jag att queerteoretisk konst har mycket att tillföra. Vi är knappast vid konsthistoriens slut.

Läs även: Christopher Kullenberg om Eurotrash

1. Författaren utgår ifrån ett något udda liberalkontraktualistiskt perspektiv. Hen talar om att beslut vi fattar ofrivilligt tvingas på människor. Det verkar ligga en dold premiss under om att det skulle finnas något alternativ. Men vad är det alternativet? Naturtillståndet? Att bryta ner staten till naturtillståndet skulle också kräva beslut som ofrivilligt tvingades på människor.

Det handlar om huruvida man bara ser den individuella äganderätten, eller också den gemensamma äganderätten. Skattesystemet, välfärdssystemet och våldsmonopolet är ingrepp i den privata äganderätten (över egendom och kropp), det erkänner jag. Men att minska på de systemen är ett ingrepp i den gemensamma äganderätten. Det är ju möjligt att författaren håller med mig här, men det är långt ifrån självklart utifrån texten.

2. Författaren skiljer mellan “irrational beliefs” och “immoral beliefs”. Som moralrealist har jag svårt att göra den åtskillnaden. Är en omoralisk trosuppfattning rationellt grundad? Kan den vara rationellt grundad? Kan jag säga “Det är schysst att döda småbarn” och 1) ha fel och 2) vara rationell? Kanske en väldigt liten sak att hänga upp sig på, men jag kände ändå att jag ville kommentera det.

3. Författaren talar mycket om att det är viktigt att de som röstar är välinformerade och därför röstar bra. Jag kan inte hålla med mer. När han skriver:

We would never say to everyone, “Who cares if you know anything about surgery or medicine? The important thing is that you make your cut.” Yet for some reason, we do say, “It doesn’t matter if you know much about politics. The important thing is to vote.” In both cases, incompetent decision-making can hurt innocent people.

…gör han en snygg referens till Platons skeppsanalogi om demokrati i Staten. Det är ett stort problem att röstare oftast är korkade.

Vart vill jag komma med det här? Att det här är ett farligt problem, också för att det har farliga lösningar. Många av lösningarna på problemet står emot ett annat viktigt demokratiskt ideal, det om representation av alla. Jag tror inte att ens de smartaste i samhället har förmågan att rösta på ett helt osjälviskt sätt. Ett system som hindrar korkade från att rösta blir också ett system som missgynnar korkade.

Värre är, korkade är oftast lågutbildade. Lågutbildade är oftast fattiga. Vi riskerar alltså ett system som missgynnar fattiga. Men det finns sunda system som löser problemet med korkade röstare. Att höja den allmäna utbildningsnivån för alla skulle ge önskade resultat. Höj kraven på allmän utbildning, subventionera all utbildning som inte är gratis, gör det lättare för fattiga att utbilda sig. Då kommer alla röstare att bli mer kompetenta.

“Varför bedriver vi vård och omsorg överhuvudtaget? Jo, därför att det är en av de saker som gör oss till människor och som skiljer oss från djuren. Vi har förmågor till empati och medkänsla som driver oss att försöka lindra, bota och vårda människor som på olika sätt är utsatta.”

Jag blev irriterad över det speciesistiska, så jag kommenterade.

In fact, whenever I discuss philosophy or listen to others doing so, I enjoy it enormously, quite apart from thinking it’s doing me good. But when I hear other kinds of discussion, especially the talk of rich businessmen like you, I get bored and feel sorry for you and your friends, because you think you’re doing something important, when you’re not. Perhaps you regard me as a failure, and I think you’re right. But I don’t think you’re a failure, I know you are.

En kort passage av Apollodorus i Platons dialog Symposion. En klen tröst – men likväl en tröst – i en värld där filosofer inte uppskattas på en hård marknad.

Platons teori om idévärlden bygger ungefär på följande: Vi ser bara ting kring oss. Ting är grumliga representationer av olika idéer eller former som finns i idévärlden/formvärlden (endast terminologisk skillnad). Idéerna i idévärlden är eviga och oföränderliga. Stolar är alla representationer av stolens idé. Gröna stolar är även representationer av grönhetens idé. En god person är representation av såväl godhetens som personens idé. Principerna för idévärlden är som följer:

Idévärldens principer och tedje mannens invändning

(i) När helst flera olika ting är x, så beror detta på att de är delaktiga i eller efterliknar en enda idé x (Vithetens idé, skönhetens idé, stolens idé).
(ii) Ingen idé är delaktig i sig själv.
(iii) Idén X är X. Idén är ingenting annat än X.
(iv) Ingenting annat än X är verkligen och i sanning alltigenom X.
(v) Idéerna finns inte i tid och rum, de har inga delar.

En invändning som kom redan under antiken är tredje mannens argument. Det går till ungefär såhär:

“Mitt språks gränser är min världs gränser” sa den unga Ludwig Wittgenstein i den gravt underskattade boken Tractatus Logico-Philosophicus. Vad som genom glosinlärning börjar som en tillfällig annektering av ett språk leder till att man stakar sig fram. Ord för ord översätts till den svenska översättningen i huvudet. Det går långsamt, och det är knappast det främmande språket man lär sig.

Någonstans i inlärningen av ett nytt språk slutar man memorisera ord som glosor och börjar istället minnas den mer transcendentala motsvarigheten till ordet. “Zusammen” läses inte som “tillsammans” utan som känslan och idén av tillsammansvarandet. “Gerade” läses inte längre som “rakt” eller “direkt” utan som känslan av direkthet och bristen av fördröjning. “Allschönsten Farben” blir inte längre en kort översättning till det svenska “de vackraste färgerna”, utan ersätts av att man ser en blandning av färger i mångfald och harmoni framför ögonen.

Här någonstans börjar man vandra in i språkets land. Det tysta viskandet av den svenska översättningen när man läser ersätts av samma tysta viskandet på tyska, som smakar på varje ord, på varje fonem, på varje audiologt fingeravtryck. Först här vidgas ens värld ut. I inledningen till Konsten att argumentera skriver Thomas Anderberg:

En vidare språklig ram betyder en större värld: fler saker kan infogas och fler nyanser går att avtäcka. Det berättas att en eskimåstam har tillgång till inte mindre än tjugoåtta olika nmna för smö, en uttrycksflora som medger ord för många små skriftningar. Det är lätt att föreställa sig hur mycket mer dessa människor, som har större behov av att förstå dessa skillnader, upptäcker av den värld där vi andra snart blir snöblinda. Naturligtvis kan detta etikettklistrande ibland vara irriterande och kännas som ett hinder för andra upplevelser – en naturexkursion med en inbiten botanist kan vara en prövande upplvelse, inte minst för att koncentrationen på detaljer riskerar att sabotera helhetsintrycket. Men regeln är att ju fler ord man har till sit förfogande, desto större kan man göra kartan och fler blinda fläckar kan därigenom utplånas.

I vardagslag klarar vi oss med ett begränsat ordförråd, men den som dröjer länge i naturen behöver eskimåns eller botanistens kunskaper lika väl som han behöver kniv och tändstickor. På samma sätt är det i vetenskapen. Specialisering förutästter vissa speciella redskap, där ord är lika oundgängliga som mikroskop och teleskop.

Språket är absolut inte bara ett medel för kommunikation. Det är i allra högsta grad ett medel för förståelse. En filosof som vill vara klar när hen uttrycker dunkla idéer bör söka sig till språket. Bara genom att konstruera rätt ord kan man förmedla sina idéer på ett klart sätt. Men vad man bör akta sig för är översättningar. Ett ord finns aldrig på två olika språk. Man kan hitta liknande, som synonymer. Men synonymer är inte heller identiska. De bär på värderingar, nyanseringar och skillnader. Att tala och att prata må vara synonyma begrepp, men skulle någon hävda att de voro identiska?

Inte heller ska vi lura oss att detta bara gäller språket för filosofer. Troligtvis är det så för alla. Varje gång vi lär oss ett nytt ord ökar vår värld i omfattning. Från spädbarnet som lär sig orden för sina föräldrar, till litteraturvetaren som för första gången läser Heideggers Sein und Zeit sker en pågående expansion av det intellektuella rummet. Just detta är vad som lockar mig med filosofin.

Jag kommer att läsa Gilles Deleuze i höst. Jag hoppas att Deleuze tar upp språket och språkbildningen. Det är ett ämne jag intresserat mig från de första filosofilektionerna i gymnasiet. Behandlar man inte språket, behandlar man inte världen.

Kapitel 4

Det är rimligt att diktkonsten som helhet har två orsaker till sin uppkomst, båda rotade i människans natur. Dels är det något naturligt för människan att kopiera ända från barndomen – hon skiljer sig faktiskt från de andra levande varelserna genom att hon är den mest kopierande, och hon förvärvar sina första kunskaper genom kopiering. Dels finner alla människor nöje i kopior. Det bevisas av vår erfarenhet: det som vi betraktar med vämjelse när det uppträder i verkligheten gläder vi oss åt att betrakta på bild, även den mest detaljerade, exempelvis bilder av de mest avskyvärda djur eller av lik. Orsaken till detta är också att det är en stor njutning att lära sig något, inte bara för filosofer utan också för andra, även om de senares andel av kunskapen blir mer begränsad. Förklaringen till att människor finner nöje i att se på kopior är alltså att de kan göra upptäckter och räkna ut vad de olika figurerna föreställer (Det där är ju han!”). För om människan inte har sett föremålet tidigare ger kopian ingen njutning som kopia, utan bara utförandet, färgskalan eller något annat liknande.

Från Aristoteles Om diktkonsten. En fotnot är att det är en pågående diskussion om hur man ska översätta mimesis (Μιμεσις). Jag har här valt att översätta det till kopiering, men man översätter det också ofta till imitation, avbildning eller efterbildning.