Filosofibloggen

Den tredje cirkeln behandlar arbete som identitet. De flesta andra som bloggat om det har tagit upp en väldigt stark vänstervinkling på det. Mycket fokus har lagts på det starkt onyttiga i att man måste arbeta för att klara sig (lögn, visserligen). Jag tror att det beror på att de flesta av debattörerna själva upplevs komma från en bakgrund med vänsterinfluenser, politiska såväl som filosofiska. Jag själv kände igen delar av retoriken från CUF första gången jag läste cirkeln.

Föregående generationer har identifierat sig med sitt arbete. Man har varit en rörmokare, akademiker, ingenjör eller något annat yrke. Alamut skriver i inlägget “Work is a four letter word” om tredje cirkeln

“Jag minns hur förundrad jag var som tonåring såg en uppsagd femtiofemårig kvinna på ett privatiserat statligt verk tala med sorgsen stämma på TV om hur hemskt det var att inte få jobba kvar. Hon skulle ju mista alla sina arbetskamrater. Tillhörde hon alltså inga andra sociala sammanhang? Kunde hon inte träffa sina vänner utanför arbetstid?

Men troligare var att de inte hade en sådan relation, utan att det sociala livet skedde inom ramen för den trygga anställning hon säkert haft i 30 år.

Som säkert många som läser detta inte bara vet, utan känner med hela kroppen – shit ain’t like that anymore.”

Och det är sant. Shit ain’t like that anymore. Vi identifierar oss inte med vårt arbete längre. Därför räds många av oss inte ströjobb. Vi räds inte lågavlönat arbete. Vi tycker att pengar är viktigare än arbetsvillkor, för arbetet är inte det vi är. Vi kan gå till arbetet åtta timmar om dagen och lida för att sedan dricka och träffa vänner åtta andra timmar. Vi kan lida på arbetet i sex månader för att sedan kunna åka på semester och ha ett bra liv. För förra generationen var arbete det intrisikala viktiga i deras liv. För oss är det det instrumentellt viktiga. Därför kan vi bli herrar över vår egen lycka, istället för att låta våra arbetsgivare vara det. Den osynliga kommitten skriver:

“Vi tillhör en generation /…/ som aldrig räknat med vare sig en pension eller rätten till arbete, än mindre rättigheter på arbetet. /…/ Vi accepterar att vi måste skaffa pengar med vilka medel som helst eftersom det för närvarande är omöjligt att klara sig utan det, men vi förkastar nödvändigheten i arbetet. /…/ Afärsvärlden är inte en plats där vi finns till, det är en plats vi rör oss igenom.”

Förutom CUFs arbetsmarknadspolitik finns det två andra intressanta aspekter. Den första hittade jag hos Piagnoni som tar upp hur Nyamko Sabuni och Carin Jämtin som oroar sig för ett “utanförskap” som de definierar som att inte komma in på arbetsmarknaden. För att bli en fullvärdig medborgare måste man ha ett jobb. Helst ett heltidsjobb, så att man helt skapar en identitet kring sitt arbete. Kan man inte leva ett liv utan arbete? Människorna överlever ju. Visst kommer problem, som kriminalitet och minskad tillväxt, men att säga att de står utanför samhället trots att de bor i samhället och har vänner i samhället är ett stort förnekande och definitivt nyspråk.

Det andra intressanta spåret handlar om prostitution och identifikation. Tidigare var man sitt arbete. Och att vara hora var skamligt, så det är klart att ingen ville vara en hora. Man vände sig inte mot arbetet som sådant, utan stigmat i att vara en hora. Ungefär som idag. Det handlar inte om att man har sex med folk, utan det skamliga i att sälja sin kropp (vilket horor gör, till skillnad från massöser, strippor och skådespelare). Sedan kom Den Svenska Modellen, och då blev det skamligt att jobba med händerna. För att motverka hantverk och liknande jobb tvingar man in alla i en lång utbildning (Och nu talar jag inte om gratis skolgång, utan påtvingad skolgång som är på väg upp till högskolan). Om man inte vill att människor ska identifiera sig med skamliga yrken finns det två väldigt bra lösningar. Två lösningar som är bättre än att förbjuda människor att arbeta med skamliga yrken.

1. Sluta skambelägga yrken

2. Sluta tvinga människor att identifiera sig med sina yrken. Första steget är kanske att sluta uppmuntra människor att ha samma jobb i fyrtio år.

Ett tema jag inte tagit upp är anställningsbarheten som identitet. Det täcker Rasmus Fleischer i två inlägg tillsammans med Fredrik Edin. Annars bloggar Guldfiske och Lisa Magnusson.