Filosofibloggen

Fjärde cirkeln handlar om steriliteten som uppstår i moderna städer. En sterilitet som från början handlar om renhet, men slutar som så mycket mer. Det går att sammanfatta i stycket:

”Jakten på det ”autentiska” och kontrollen som kommer med den följer med småborgerligeten i deras koloniseringskampanjer av arbetarklassområden. Utknuffade ur stadskärnan hittar de i mellanklassområden den sorts ”grannskapskänsla” som de saknade i villaförorternas prefabricerade radhus. Genom att jaga ut de fattiga, bilarna, invandrarna, göra det städat, genom att göra sig av med alla bakterier tvättar borgerligheten bort det som den kom dit för. På en stads affischtavlor skakar en polis och en sopgubbe hand och parollen är ”Montauban – ren stad”

Steriliteten lever i en trygghet. En trygghet som inte bara bygger på att alla runt om mig – och alla släta ytor runt om mig – är rena och friska, utan också på att alla runt om mig är likadana. På samma sätt som man känner en trygghet i att inga virus kan påverka ens kropp känner man också en trygghet i att främmande människor och främmande kulturer kan göra någon större påverkan på en. Alla låter sitt beteende styras av den stereotyp man själv lever i. Man lagar traditionell mat, spelar traditionella spel, går till traditionella skolor, förolämpar inte varandra, slår inte varandra när man är arg, fildelar inte, har bara sex med sin fru och för guds skull, inte skulle man tillåta sin son att stöta på en av grannflickorna.

Det märks ännu mer på stycket om metropolens auktoritet:

”De är varornas magiska land, grundade på utställningar och dekorationer, och på våld om det blir nödvändigt. Den tryckande sentimentaliteten i varje ”Christmas village” vägs upp av allt fler säkerhetsvakter och kvarterspoliser. Kontrollen har ett fantastiskt sätt att integrera sig själv i varulandskapet, där det visar sitt auktoritära ansikte för den som vill se det. Vi lever i en tidsålder av sammanslagningar, av hissmusik, teleskopbatonger och sockervadd. Lika delar polisövervakning som förtrollning!”

Finns det inte en ganska tydlig relation mellan auktoriteten i varulandskapet och steriliteten i de borgerliga erövringarna? Varför tror du att samma människor som söker sig till en stereotyp franskborgerlig småstad tolererar poliser som slår deras grannes barn med batonger för att han snattar, men inte invandrarfamiljen som flyr från polisiärt eller militärt övervåld i andra länder? Acceptansen inför polisens våld grundar sig troligen i samma sak, på två sätt. För det första vill man passa in alla civila i samma franskborgerliga stereotyp, där människor sköter sig. Barnet som har mer pengar än sina föräldrar, men ändå varken har råd med mat eller leksaker, passar inte in i den franskborgerliga stereotypen. Då blir han inte lika mycket värd. Men stereotypen om polisen kanske är värre. Många människor har en inneboende tanke om att det är okej med poliser som slår lite extra för att människor ska bli rädda, för trygghetens skull. Visst har människor rätt till medborgerliga rättigheter, men bara om de sköter sig. Det märks tydligast i demonstrationer. Där är allt acceptabelt för att hålla pöbeln i schack. Det positiva här i Sverige är att jag börjar märka att många franskborgerliga föräldrar börjar märka att kanske deras barn också är politisk aktiva, och därför inte franskborgerliga.

”Med upptrappning och utveckling av transportmedel och kommunikation och med lockelsen av att alltid varta någon annanstans, slits vi ständigt från det som är här och nu. Hoppa på ett pendeltåg eller tunnelbana, ta upp mobilen – var redan på väg. Sådan mobilitet betyder bara uppbrott, isolation, exil. Det skulle vara helt olidligt om det inte vore för att förflyttningen sker i en personlig sfär, i en flyttbar interiör. /…/ vi glider från den ena till den andra, väljer en och väljer bort en annan, till melodin av en existentiell shoppingrunda bland olika typer av barer, människor, design eller spellistor. ”Med min mp3-spelare är jag kung i min värld.”

Visst finns det en tydlig poäng med stycket, men jag tror inte att det är hela sanningen. mp3-spelare var igår. Idag isolerar vi oss inte till en bubbla i tunnelbanan. Vi skapar nya, rumsoberoende bubblor med nät. Istället för att umgås med människorna runt ens kropp, umgås man i nya sfärer, över sms, över irc, över chattklienter, över nätgemenskaper. Är detta bra eller dåligt? Det har självklart sina nackdelar, men jag tror att Den osynliga kommitten har lite väl stort fokus på nackdelarna.

Intressant är också att det är två teman i cirkeln jag skippat. Två taktiska teman om urban krigsföring. Ett om metropolen som slagsfält och ett om hur beroende metropolen är av flöden. Och vi vet väl alla vilket kaos som skulle uppstå om man skulle lyckas klippa elflöden, varuflöden eller nätflöden till en metropol. Guldfiske, Alamut och Fredrik Edin går in mer på de taktiska delarna. Även Loke och Rasmus Fleischer har skrivit. Rasmus Fleischer skriver också intressant om begreppet icke-platser.