Filosofibloggen

Om första cirkeln (Del 1, del 2) handlar om hur vi konstruerar våra Jag handlar andra cirkeln om hur vi konstruerar vår interaktion, våra sammanhang. Den börjar med att ta upp chimära frågor kring invandringen genom att först ställa frågor kring invandring som påpekar hur betydelselöst det är:

“För att börja med det mest elementära: det finns inget “invandringsproblem”. Växer någon fortfarande upp där de föddes? Vem bor där de växte upp? Vem arbetar där de bor? Vem bor där deras förfäder bodde? Och till vem hör vår tids barn, televisionen eller sina föräldrar?”

Boken analyserar hur vi inte längre har några rötter, hur vi inte längre har några kroppar, något värde i oss själva. Jag kan inte hjälpa att jag kopplar detta fråntagande av rötter, kroppar och värde till konstruktionen av Jaget. Jag ser fråntagandet som en del av den militära kampanj som “I AM WHAT I AM” är. Sedan definierar de främlingsfientligheten:

“Fransmannen är mer än någon annan förkroppsligandet av den egendomslöse, en utblottade. Hans hat mot utlänningar baserar sig på hans hat mot sig själv som utlänning. Blandningen av svartsjuka och hat som han känner mot förorten uttrycker mer än något annat förbittringen över allt som han har förlorat. Han kan inte hjälpa att avundas så kallade “problemområden” där lite gemensamt liv fortfarande består, några band mellan människor, lite solidaritet som inte kontrolleras av staten, en informell ekonomi, en organisation som ännu inte skiljt sig helt från de som organiserar sig.”

Lisa Magnusson säger “Rasister identifierar sig inte med de lyckade, rågblonda idealsvenskar som de vurmar för.”. Jag tror själv mycket väl att en gemenskap kan komma ur att acceptera att man är olika, vilket jag tror är mycket vanligare än i förorter än i storstäder. Och jag tror att acceptansen att man är olika gör det mycket lättare att ta tillbaka sina rötter och göra dem till en del av en istället för att bryta dem av skam. Att kunna ta tillbaka sina rötter är ett steg mot att göra sig av med det ensamma Jaget. Det Stundande Upproret ger sig också på utbildningen:

“Vi lever i ett överdrivet skolastiskt land där man alltid kommer att minnas hur man klarade sin examen som en markör i livet. /…/ I ett och ett halvt sekel har det nationella skolsystemet producerat en typ av undersåte som saknar motstycke. /…/ Som alltid frågar om lov innan de tar. Som tyst respekterar kultur, regler och de med högst betyg.  /…/ Det är konstruktionen av denna undersåte som, lite mer för varje dag, bryts ner med utbildningsinstitutionernas sönderfall. Gatans återkomst som skola och kulturell institution under de senaste tjugo åren konkurrerar med republikens skola och falska kultur, vilket är det djupaste traumat som den franska universalismen just nu går igenom.”

Både Fredrik Edin och läraren Loke skriver om det här. Fredrik Edin har en intressant skildring av elever som ses som ett “arbetsmiljöproblem” man försöker lösa med batonger. Loke talar om den dolda läroplanen. Faran i att Ordning fortfarande är ett skolämne, men inte är författat i läroplanen längre. Inte heller är betyget i Ordning separerat från de andra ämnena.

Två olika typer av kroppar, arkitekturer, sammanhang ställs hela tiden mot varandra. Det individualiserade med Jagen, kontorsbyggnaderna och bilarna ställs mot förortens gemenskap, grafitti och rötter. Det är individualism mot fatalism. De som förkastar det naturliga för Jagets skull mot de som kuvas av det naturliga för att de inte vill ha en identitet. Och ärligt talat framstår vissa delar som lika dåliga ibland. Som när de med romantik beskriver:

“När vi ser lärare från något “medborgargarde” gråta ut på kvällsnyheterna över att deras skola brunnit ner kommer vi ihåg ur många gånger vi, som barn, drömde om att göra just precis det.”

I kampen mellan natur allena och kultur allena går det inte att välja sida. Varken storstadsbon eller den osynliga kommittén (Författarna) kan kompromissa. Det är antingen eller. Förkastandet av omgivningen och rötterna eller förkastandet av Jaget. Hursomhelst fortsätter man polemisera dessa grupper:

“Dessa gäng som flyr arbetet, identifierar sig med sitt område och konfronterar polisen är den gode, individualiserade franske medborgarens mardröm: de personifierar allt han förkastat; alla tänkbara glädjeämnen som han aldrig kommer att få uppleva. /…/ skolastisk kastration producerar floder av väluppfostrade anställda.”

Rasmus Fleischer tar i en äldre bloggpost upp Rinkybyakademien och Rinkebyskolan som kan hjälpa till att klargöra skillnaden mellan grupperna:

“Rinkebyskolan är en kommunal högstadieskola, som enligt uppgift upptar nio tiondelar av skolbyggnaden. Sista tiondelen huserar däremot den företagsfinansierade verksamheten Rinkebyakademien, känd från SVT-serien “Klass 9A”. Rinkebyakademien kallar sig för “en nätverksplattform med en stor bredd av samarbetspartners från både den privata och offentliga sektorn”.

Rinkebyskolan lämnades ifred medan den byggnad som tillhörde

Rinkebyakademien brändes till grunden. /…/

Rinkebyakademien presenterar sig som ett projekt för “corporate citizenship”. De vill lära ungfomar att “tyda arbetslivets koder” genom att skola dem hos företag som Microsoft, SEB och Nordea – de senare fick för övrigt sitt kontor(?) nedbränt i samma veva.”

Rasmus Fleischer tar i sin bloggpost om andra cirkeln upp väldigt mycket av det temat i Det Stundande Upprorets andra cirkel som jag själv inte lyckats täcka. Familjen som social institution.

Läs också Alamut och Guldfiske om andra cirkeln.